Allora! Sprintläger i Italien

 

 

IMG_20170311_182215_934

Foto: Kalle Dalin

Efter Spanien så blev det bara några dagar hemma på Närkeslätten innan det åter var dags att dra på läger söderut, nu med landslaget i Italien. Sprintfokus var temat för resan, och ska man träna sprintorientering har man kommit rätt om man har hamnat i Italien. Det går helt enkelt inte att jämföra en genomsnittlig ”svensk sprint” med vad som bjöds på där nere.

Informationen från arrangörerna var dock knapphändig, och det var knappt jag visste vad jag gav mig iväg på när jag satte mig på planet med mer än ett högst preliminärt program i handen. Upplägget för lägret var även ganska flexibelt med resa till och från Italien, så jag satt där på planet ensam och undrade hur allt skulle gå ihop. Men det flöt på bra och vid bagageutlämningen på Roms flygplats träffade jag på några välkända ansikten. Hann även med den tidiga minibussen till vårt boende i Vieste, en nätt liten resa på cirka sex timmar över stöveln. Andra hade lite mer oflyt med trafiken i Rom och någon hamnade i Hamburg istället för Prag… (Kom ihåg att sitta kvar på planet vid en teknisk mellanlandning.)

20170308_094816

Vieste

Anledningen till att vi befann oss i Vieste vid Adriatiska havet längst ute på halvön Gargano var att det där arrangerades officiella tester inför den kommande nya mästerskapsdistansen knockoutsprint. Som ni säkert vet kommer VM och EM från och med 2019 att delas upp i ett ”skogsmästerskap” med medeldistans, långdistans och stafett och ett ”stadsmästerskap” med sprint, sprintstafett och knockoutsprint alternerande år. Däremot är det inte helt klart exakt hur upplägget på knockoutsprinten ska se ut än, så det var därför vi liksom flera andra olika landslag nu var i Vieste för att testa olika upplägg och komma med feedback.

Den första av två föreslagna varianter är den så kallade ”NORT-modellen”, vilken kördes på Nordic Orienteering Tour (del av världscupen) fyra gånger mellan 2010 och 2013. Vi började med ett kvallopp i Vieste på förmiddagen, vilken var utformad som en helt vanlig sprint, fast nästan bara hälften så lång med en segrartid på 8 min. De 30 bästa i kvalet gick vidare, och jag tog mig ganska komfortabelt till semifinalen på eftermiddagen som 20:e man. Sprang som att det var ett vanligt sprintkval, vilket så här i efterhand kanske var lite väl försiktigt. 8 minuter är det många som hänger med och det var en tight resultatlista. Vi var bara två svenska herrar vidare från kvalet och oturligt nog hamnade både jag och Gustav hamnade i samma semifinalheat, det första av fem. Hårt ska det vara och bara segraren i varje heat samt en ”lucky loser” (snabbaste heattvåan) gick sedan vidare till finalen. I NORT-modellen startar alla i ett heat samtidigt och det tillförs ytterligare ett moment när man förutom sin egen orientering även ska hålla koll på och bevaka sin position i fältet. Jag genomförde semifinalen bra och spurtade in som tvåa, en sekund bakom Lucas Basset. Det blev sedan en lite spänd väntan på de andra heaten, och det såg ut ett tag som att jag kanske skulle få den där lucky loser-platsen då de följande två heaten var klart långsammare. I det fjärde heatet trillade det dock in lite bättre tider, så det blev ingen final för min del. Lite surt med det här upplägget att stå bredvid och titta på finalen när några av heatsegrarna var långsammare än min andratid. Ska man köra enligt det här upplägget tror jag minst två från varje heat borde gå vidare. Dessutom måste man vara väldigt noga med gafflingarna så att de blir jämna i tid. Är väldigt lätt att gå ikapp på rygg om man har en längre variant först.

Vi testade även ”CHASE-modellen”, vilken eliminerar problemet med gafflingar på korta sprintbanor genom att man går ut i en jaktstart utifrån tiderna i kvalet. Vi sprang inget nytt kval, utan körde direkt på resultatlistan från det vi sprang till NORT-modellen. Här var det bara 3 semifinalheat med 10 löpare i varje och de två bästa i varje heat + två lucky losers gick vidare. Gick ut lite efter i mitt heat, men som tidigare sagt är det lätt att mata ikapp om man ser en rygg och vi var ganska tidigt alla samlade i en stor klunga. Därefter var det svårt att påverka sin position i fältet på grund av de trånga gränderna och den intensiva orienteringen. Jag tog dessvärre ett lite sämre vägval till den tredje sista kontrollen och hamnade för långt bak i klungspurten för att gå vidare till final. Personligen tycker jag nog bättre om NORT-modellen och det känns som att CHASE-modellen behöver mer utveckling som det ser ut nu. Att ha ”först-i-mål-orientering” på raka banor tycker jag också går lite emot orienteringens grundprincip. Det är bra att vi får testa och komma med feedback i alla fall.

Förutom knockoutsprintande hanns det även med en hel del träning i fint och oftast varmt väder. På Gargano fullkomligt kryllar det av galet komplexa små städer som är som byggda för sprintorientering. Här ger det bra sprintträning även om man tar det lugnt, för man är fortfarande tvungen att ha 100 % fokus precis hela tiden för att inte tappa bort sig i gränderna. Det bjöds även på riktigt fin skogsträning i läcker kartstterräng i Foresta Umbra, även om kartan krävde lite fantasi och flexibilitet om man skulle hitta runt. ”Man måste läsa på fler än två punkter, annars hamnar man snett” var tipset från arrangörerna av lägret…

20170304_104040

Foresta Umbra

IMG_4310

Fantastisk sprintmiljö med trånga oregelbundna gränder och trappor. Foto: Anna Bachman.

Efter en knapp vecka i Vieste förflyttade vi oss tvärs över stöveln till Agropoli strax söder om Neapel. Här väntande tredagarstävlingen MOC (Öppna Medelhavsmästerskapen) som namnet till trots inte är något mästerskap utan mer en propagandatävling (även om arrangörerna drog på stort med nationalsång och hela köret på prisutdelningen.) Den första etappen var en nattsprint i Agropoli som jag bara joggade runt för att inte få en för stor totalbelastning under veckan. Den andra etappen sprang jag på i hyfsad fart efter att ha sprungit lite intervaller innan. Här bjöds det på en orienteringsupplevelse utöver det vanliga då vi sprang i den grekiska ruinstaden och världsarvet Paestum. Skalan var 1:2500 och alla svarta streck, även de tunna, var opasserbara. Sjukt kul! Som man kanske kunde ha listat ut på förhand ströks tävlingen från totalen då de flesta hoppat över en mur någonstans, själv tror jag att jag klarade mig utan att bli diskad 😉 Här finns en film från tävlingen.

20170311_122008

Sprint i Paestum. Alla de små stenmurarna på bilden var opasserbara…

Sista etappen hölls även den i ett världsarv, nämligen världens största kungliga residens Reggio di Caserta. Joggade runt även denna etapp och passade på att njuta lite av vyerna. Lägrets sista pass blev sedan kanske också det mest upplevelserika under tio dagar fyllda av häftiga upplevelser då jag, William, Alva och Karro tog en topptur upp på Vesuvius. Vulkanen är klassad som en av världens farligaste då den tenderar att få väldigt våldsamma utbrott och det bor cirka 3 miljoner människor i närområdet. Det var riktigt mäktigt att komma upp på toppen och mötas av ett stort hål rakt ner där det rykte här och var. Dessutom bjöds det på fantastiska vyer över Neapelbukten. Ett fint avslut på lägret!

Nu väntar hela två och en halv vecka hemma innan det bär av igen, då till Estland. Finns inga 1200 meter höga vulkaner där, men kan nog bli fint det också!

Allora.

//Martin

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s