WOC 2015

Hemma i Örebro igen efter en fantastisk vecka i Skottland. Folk har frågat mig om jag lider av post-woc-depression. Egentligen inte, skulle jag nog säga. Det är klart att det känns tomt när man under så lång tid tränat för, sett fram emot och tänkt på just det där loppet och det sedan är över efter en kvart. Men suget att orientera utan någon som helst press och bara träna vad man känner för fyller den tomheten ganska bra och jag var snabb till att anmäla mig till olika småtävlingar för att fylla augustis helger. Närmast väntar OL-rounden i Skinnskatteberg/Riddarhyttan (drömterräng!), därefter Fellingsbroträffen och Kolmårdsträffen och slutligen DM medel och lång på Rya hedar utanför Lindesberg.

Gråtrut

Jag har varit dålig på att ta bilder i Skottland. Men här är i alla fall en på en gråtrut (?) i Elgin. Den hade hundratals vilda kompisar precis utanför bilden.

Jag anlände till Skottland sent på måndagen tillsammans med resten av sprintgänget. De första dagarna bodde vi i några trevliga lodger strax söder om den lilla staden Forres där sprinten skulle avgöras. Tisdagförmiddagen ägnade jag åt några timmars ”sightseeing” i Forres efter att på morgonen bevittnat ”the mother of all rainfalls” som lyckligtvis skulle bli det värsta regnet vi upplevde under hela Skottlandsvistelsen. Bra att få det överstökat direkt liksom. På eftermiddagen sprang jag lite korta intervaller i Elgin samt en sprint som britterna kört som VM-test någon vecka tidigare. Banan bjöd inte på några större svårigheter, och eftersom det var samma banläggare till VM började vi ana att det kunde bli en ganska lätt historia snarare än labyrint-OL à la Imatra.

Onsdagen vilade jag men var inte helt stilla utan tillbringade några timmar till i Forres. Tack vare informationen om avstängda gator och nedsänkt hastighet var det ganska lätt att begränsa området och lista ut vägen till start mm. Väl tillbaka på boendet ritade jag in alla fynd (från minnet givetvis) på den karta som jag började på eftersom jag tyckte att den gamla var ganska dålig. För det färdiga resultatet, se föregående inlägg. Rätt nöjd faktiskt. Nästan så man skulle kunna ha kört VM på den kartan.

Torsdagen var det model event för sprinten och sprintstafetten i Nairn. Årets pris för ”varför göra någonting enkelt när man kan göra det svårt” går till de skotska VM-arrangörerna för den mest komplicerade och bästa model jag varit med om. Kom bra överens med kartan också, inga onödiga detaljer och tydliga passager. Svenska sprintkartritare har en del att lära på den fronten….

WOC15Modelsprint

Och så var det dags. Kvaltävling=bara ångest. Men jag kände mig säker på formen och redo för det som väntade. Det bjöds på en enkel men ändå ganska rolig bana i ett typiskt skotskt bostadsområde. Utmaningen bestod i att hela tiden ha stenkoll på var man befann sig, för om man tappade bort sig ser allt likadant ut. Stenkoll hade jag och tog mig enkelt vidare till finalen med en femteplats i heatet.

woc2015sprintq

Finalen gick sedan först två dagar senare på söndagen. Jag personligen tycker att kval och final ska gå på samma dag och att det är en del av tjusningen men sprinten (delvis kanske också för att jag själv förmodligen tjänar på det). Men nu var det bara att gilla läget.

Kände mig i bra slag på finalen, men en kombination av en ganska lätt bana och att alla hade fått vara i området innan gjorde att det mer blev en löpartävling av det hela. Siktade på en topp-10 placering, men slutade 21:a i en sinnessjukt tight resultatlista. Analysen av loppet i efterhand visade på två sämre vägval på totalt 15 sek, annars var sammanfattningen att det behövs mer bra och kontinuerlig träning för att jag ska ha något att göra med den absoluta toppstriden på sprint. Den lätta besvikelsen att loppet inte räckte längre än vad jag hoppats förbyttes snabbt i glädje över två svenska medaljer!

Foto: Sverker Regborn

Foto: Sverker Regborn

Sprint_Final_Map_Men

Resten av veckan spenderades med träning, toppturer publiktävlingar och insats i den svenska hejaklacken. Underbara dagar tillsammans med resten av det svenska laget på boendet i Kirkhill och upp och ner med allt från medaljskörd och skador och sjukdomar.

Avslutar detta inlägg med mitt bidrag till den traditionsenliga svenska VM-skivan som snurrade oavbrutet i hyrbilarna under alla resor; ”Put The Freaks Up Front” av det belgiska art rock-bandet dEUS. Öppningsspår på deras tredje album The Ideal Crash från 1999. Sinnessjukt bra album som starkt rekommenderas.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s