Mördarviruset från Strömstad

Det blev inget SM Ultralång för min del i år. Herr Rhinovirus (se bild ovan) hade nämligen valt att använda mina celler för sin reproduktion. Denna obligata intracellulära parasit lyckades med andra ord att överlista mitt immunförsvar, något som jag trodde var omöjligt.

Det var tänkt att påsken skulle bli en period med lite mindre, men hård träning. Istället kan man säga att det bara blev mindre träning. Tog en vilodag på måndagen efter lägret i Strömstad och skulle enligt plan dra ett hyfsat tufft intervallpass på tisdagen. Kände dock direkt att kroppen inte svarade som den brukar. Pulsen vägrade gå ner mellan intervallerna när den vanligtvis brukar störtdyka och jag avbröt passet. Försökte en gång till dagen efter med likvärdigt resultat. Vaknade sedan på torsdagen med 56 i vilopuls och ont i halsen.

Sedan gick det åt rätt håll. Kände mig på måndagen tillräckligt bra för att köra Kolmårdkavlen i full fart. Med tanke på att Hagaby inte hade det bästa laget på pappret var den slutliga 19:e-platsen ett OK resultat ändå. Själv sprang jag den fjärde sträckan där jag noterades för bästa sträcktid trots en ganska dålig känsla i kroppen. Karta

Fortsatte träna ganska lätt efter Kolmårdskavlen eftersom kroppen inte var helt med på noterna även om jag inte kände mig särskilt sjuk. På onsdagskvällen skulle vi köra ett testlopp på 5 km med löpargruppen, men jag tänkte att jag bara kör så fort som det känns bra. Döm då om min förvåning när jag lätt och ledigt springer in på 15:25, vilket är nytt pb med 3 sekunder. (Eftersom dessutom var på en kontrollmätt bana (Startmilen) tycker jag att det räknas som pb). Det kanske fanns en chans för SM Ultra ändå…

Nu är det väldigt sällan jag är sjuk (har försetts med ett riktigt vasst immunförsvar), men de gångerna jag har blivit sjuk har jag alltid presterat bättre än förtjänat dagen innan. Jag har inte hittat några källor som stöder detta påstående, men vet att fler har uppmärksammat detta märkliga fenomen. Och mycket riktigt. Dagen efter hade herr Rhinovirus med familj framgångsrikt lanserat sin motoffensiv och jag var körd i botten igen. Var ändå bättre på fredagen och följde med ner till Skåne i någon vag förhoppning om att ett mirakel skulle inträffa.

Miraklet uteblev och återbud lämnades. Istället blev det SM Ultra som åskådare, vilket med klen radiorapportering och utebliven GPS-tracking blev en ganska tråkig historia. Som Örebro-supporter kunde man dock glädjas åt ett guld i D20 genom Andrea Svensson och förstaårssenioren Oskar Andrén tog en fin fjärdeplats.

Tyvärr, måste ändå sägas, var startfältet i H21 under all kritik. Endast 26 löpare startade. Varför? Själv älskar jag Ultralång och ser det som den ultimata orienteringsupplevelsen, men risken är överhängande att vi snart inte har denna distansernas distans kvar på SM. Ordentliga gafflingar (alternativt individuell start vilket jag alltid förespråkat) och bra terräng är kanske en början.

SM Ultralång 2017 får du inte missa! Hagaby arrangerar i tuff men fin kilsbergsterräng. Har faktiskt aldrig sprungit i området själv så räkna med mig i startlistan! Senaste kartversionen från 80-talet nedan (ur Lars Palmqvists kartarkiv)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s