Påskcomeback

Det har varit lite tyst här på bloggen senaste tiden. Men jag har inte velat ta ut någonting i förskott. Den gångna helgen var dock ett stort steg i rätt riktning, och om kroppen pallar en långdistans på 16,1 km utan bakslag får det väl ändå anses kunna kallas ”comeback”.

Till början. De senaste veckorna har jag regelbundet fått behandling av en kiropraktor här i Örebro och för varje dag har höfteländet gett med sig allt mer. Eftersom det är det enda som verkligen har hjälpt hittills får jag köpa förklaringen att mina problem härstammar från dålig rörelse i bäckenet och kassa ländryggskotor som ligger och trycker på lite nerver när de får lust. Behandlingarna åsyftar till att lätta upp spänningarna för att kunna avlasta och adaptera ett korrekt rörelsemönster. Men när man har gått med det såpass länge är det klart att det är det ”rätta” som känns snett.

För bara en vecka sedan hyste jag inga som helst förhoppningar om att springa Silva League i Finspång. Dagen innan övervägde jag att lämna återbud och bara springa en öppen bana då jag ännu inte sprungit mer än en timme sammanlagt som mest tidigare. Men eftersom det var WRE (World Ranking Event) på tävlingen sker ju ingen reservtillsättning, och då skulle ändå ingen annan kunna utnyttja min plats. Jag resonerade som så att H21E-banan förmodligen hade lite mer arbete bakom sig än ÖM9 och att jag lika gärna kunde starta och springa min timme på den istället.

Jag joggade lätt de fyra kilometrarna till start och njöt av sjöutsikten. Någon bäver såg jag dock inte. Hemma i Örebro däremot kan jag se bäver i Rynningeviken ibland när jag är ute och joggar på morgonen. (Mamma har döpt en av dem till Justin. Justin Beaver.) Ägnade lite tid vid starten till att göra lite rörlighetsövningar och roas av alla kommentarer (mest svordomar) från ankommande löpare när de fick se vägen från starten till startpunkten.

När jag väl hade startat drog jag igång i ett lagom hårt, men inte jättehögt tempo. Bockade av kontroll efter kontroll och njöt av den extremt fina terrängen. Funderade inte ens på var jag skulle hoppa av banan, utan höften kändes märkligt nog bättre allteftersom tiden gick. Efter 70 löpta minuter gick banan nästan rakt till mål, och då kunde jag ju lika gärna löpa hela banan.

Det var med lycka jag kom in på upploppet. Jag hade sprungit hela banan! Det är otroligt vilka låga krav man har på sig själv när man haft problem hela vintern. Alldeles långsamt gick det inte heller, för jag slutade 25:a och plockade därmed även hem lite Silva League-poäng, så ansträngningen var inte helt i onödan.

Karta

Vaknade dagen efter på boendet på vandrarhemmet utanför Norrköping lite spänd på hur det skulle vara att resa sig upp. Höften var välkommet nog fortsatt bättre. Uppenbarligen har långdistansendorfiner en speciellt positiv effekt. Dagen till ära stod Kolmårdskavlen på schemat. Jag sprang den kortare tredjesträckan. Vi hade resonerat som så att jag skulle gå i mitt tempo, och det var mindre risk att jag skulle få gå ut i tokrusning på den här sträckan. Det är ju så lätt att förivra sig i stridens hetta. Jag fick mycket riktigt gå ut själv och gjorde ett OK lopp i ca 85 % ansträngning.

Karta

Nu till helgen väntar Silva League i Båstad och Vallåsens skidanläggning. Jag har inga ambitioner för vårsäsongen nu annat att bli 100 % hel och kunna bygga en grund till höstens tävlingar, men förhoppningen är att kroppen ska vara snäppet bättre än i Finspång och en placering bland de 30 främsta för att samla ihop lite poäng.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s