34:53,6

Livet som löpinvalid fortsätter, men förhoppningsvis ser jag snart ljuset i tunneln av tillvaron. Efter att ha konstaterat att övningarna jag fått inte haft någon större verkan gick sjukgymnasten på med ”manuell terapi”, dvs. stretcha, dra, trycka och massera etc. i alla möjliga och omöjliga vinklar. Det är skönt att han tar sitt jobb på allvar och verkar inte ge sig förrän han har ställt mig tillrätta, vilket jag såklart är tacksam över. Den nuvarande hypotesen är att problemet är rent biomekaniskt, och att sacrum och bäckenet inte rör sig som de borde. Jag har precis genomfört min andra behandling och känslan är faktiskt positiv. Ska bli spännande att se hur kroppen reagerar på två-tre behandlingar i veckan i två veckor nu.

Träningsmässigt rullar det på bra, bokstavligt talat. Träningsdagboken gråter efter att jag trött på inomhusträning tömde en månads studiemedel på följande:

8899480944670_1097673_black_white-red_1_73987_jpg

Jag är alltså stolt ägare till en helt OK cyclocross-cykel. Så himla skönt att slippa  sitta och trampa på en spinningcykel på gymmet och stirra in i en vägg. Fint väder och en bra skogsbilväg och timmarna bara rinner iväg. Efter att dessutom ha upptäckt Strava blev jag helsåld. Mattsabacken, here I come!

Mitt mål att klara sub35 på en mil på roddmaskinen fick ett lyckligt slut igår. Hade intalat mig själv att pace-a slaviskt. En för hård öppning och loppet skulle vara kört. Roddformen var bra och jag ville helst inte lägga energi på att ladda mentalt en gång till. Snittet skulle alltså ligga på 1:45,0, och med en spurt på slutet skulle loppet vara i hamn.

Det gick bra det första 4 km. Låg stabilt på ett snitt på 1:44,9. Därefter började det ta emot mentalt. Insiktet om att jag inte ens var halvvägs gav jobbiga tankar i huvudet. Passerade 6 km och snittet låg fortsatt stabilt på 1:44,8-1:44,9 men nu började det bli riktigt tungt. Hjärnspöken är inomhusroddarens fiende nummer 1. Det är så lätt att slippa lidandet, det är bara att sluta ro så är det över. Men hade jag tagit mig så här långt kunde jag lika gärna fortsätta. Försökte koppla bort alla tankar och bara fokusera på den nuvarande hastigheten. 1:45. 1:45. 1:45. (En och annan 1:44 slank in ibland också). Så länge jag kunde hålla snittfarten fick hjärnan skrika hur mycket den ville.

Passerade den rankingmeriterande ”distansen” 30 minuter, och började inse att jag skulle klara det. Hade några sekunder tillgodo och började tänka på hur mycket jag skulle kunna tappa den sista kilometern. Men jag tappade inte. Istället ökade jag farten en aning och med 150 meter kvar gick jag all in och kramade ur det allra sista. 34:53,6 och en snittfart på 1:44,6/500 m och snittfrekvens på 26 drag/min. Inte så pjåkigt för en lättviktare till orienterare om jag får lov att säga det själv! Trillar direkt in på andraplatsen på Concept2:s onlinelogs officiella rankinglista, män, lättviktare (<75 kg), alla åldrar, nuvarande säsong.

pb10k2

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s