Syreskuld i Halden

DSC_0006

En novemberkväll 1718 stupade Karl XII vid den här fästningen (bakom den vänstra delen bilden sett). Idag stupade jag, drygt en kilometer därifrån. Inte ner i ett skyttevärn, men från en roddmaskin. Känslan borde dock vara ungefär densamma.

Ångest. Ordet som beskriver tillståndet innan man ska köra ett maxlopp på rodden över 2000 meter allra bäst. Senast det begav sig var för ett år sedan, och jag har aldrig mått så dåligt i samband med träning som jag gjorde efter det. Fysiologin är enkel. Bara att pressa syreupptagningsförmågan så mycket det går.

Fick en bra uppladdning dagen innan med ett lugnt pass cykel på förmiddagen och ett intensivt men kort effektstyrkepass på kvällen. Det hela avrundades med tacobuffé med extra ris, quornfärs och sås. En god natts sömn och en lätt frukost med två koppar kaffe och jag var ready to go. För att förlänga ångesten ytterligare ett litet tag hade någon valt att öppna gymmet först vid 10.

DSC_0005

 

Bytte om och kontrollerade en extra gång att defibrillatorn hängde där den skulle. Med vetskapen om att den hängde inom räckhåll kunde jag ju ta ut mig lite extra utan att vara orolig. Nu syns det inte här på bilden, men precis ovanför defibrillatorn är en skylt där det står ”Brady”. Jag tyckte att det var ett oerhört fyndigt namn på en defibrillator, men det visade sig tråkigt nog bara vara företaget som stått för utgiften av den.

Innan spektaklet drog igång blev det lite uppvärmning i form av 10 minuter lugn rodd för att få in tekniken och trigga igång systemet. Avslutade med tre st. 20-40 i absolut max för att inte chocka kroppen alltför mycket. Sedan blev det ett antal varv gåendes runt maskinen innan jag tog mod till mig och satte den på 2000m.

Och så var det igång. Finns väl inte så mycket att säga om själva loppet egentligen. Allt som finns i huvudet är att den där jädra siffran på displayen inte ska visa över 1:42/500m. Hade en liten mental dipp vid 700-800 då jag insåg att det var en bit kvar, men kroppen kändes bra (relativt begrepp under omständigheterna förstås) och siffran på displayen var fortfarande 1:41 så tanken försvann. 500 kvar, 400, 300, 200, 100 och … första tanken; ”Jag klarade det”. Andra tanken; ”Jag vill lägga mig ner”. Som tur var fanns gymmets stretchhörna endast några meter bort (någon har tänkt till här), så jag tog en matta och Andades med stort A. Inget illamående som förra gången, men Gud vad man andas. Helt stört. (Här tittar förmodligen resten av folket på gymmet på mig med förskräckelse i blicken).

När andningen gått ner en aning, vilket tog ett tag, masar jag mig tillbaka till maskinen för sedvanligt fotobevis (finns det inte på Twitter har man inte gjort det). Är tvungen att intyga en norrman på löpbandet bredvid att jag är OK (han behöver inte hämta Brady med andra ord) innan förevigandet.

pb

 

6:45,9 lyder alltså mitt nya PB på inomhusroddens holy grail. Och bilden är INTE tagen den 28:e mars 2011, det är gympersonalen som struntar i roddmaskinerna. Ser väldigt sällan att de visar rätt datum.

 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s