Morticiachair

December. Tiden på året då man har två tillstånd. Antingen tränar man eller så väntar man på nästa träningspass. Så är dock inte fallet här just nu. Virussjukdomen eller vad det nu är för skit håller fortfarande min kropp i en snäv balansgång på vad den klarar och inte klarar. Värst är ändå stelheten i lår- och sätesmuskulaturen. Den senaste veckan har jag ändå kunnat jogga någorlunda, men när det var dags för premiären av Löpex Vinterserie (Örebro Läns nattcup) utanför Nora i -2 blev stelheten värre och det var dags att göra något. Återbesök till läkaren väntar, och ni som kan det här med vård vet att det gäller till att dra på för att inte bli avfärdad som hypokondrier. När man tränar på den nivån som jag gjort såpass länge känner man sin kropp till millimeterprecision, och det här är inte normalt alls. Är nu dessutom helt ledig från schemalagda studier i två dagar nu, så jag tänkte spendera dem på sofflocket för att se om det blir någon förändring.

Nåja. Det man inte har i benen får man ha i huvudet som ordspråket säger om man vänder på det. För närvarande läser jag som tidigare sagt BMLV A – Tekniker och principer för fysiologisk undersökningsmetodik. ”Hur kul låter det?” tänkte jag innan kursen men fick äta upp mina ord. Det här har faktiskt varit den roligaste kursen jag läst hittills näst efter den molekylära cellbiologin (oxidativ fosforylering någon?). Mycket tack vare föreläsarna som varit en skara sköna typer som gav tillskott i citatsamlingen. Häromveckan fick vi en demonstration av USÖ:s datortomograf (CT) av en av föreläsarna som var medicinsk tekniker. Han fällde upp plastkåpan för oss, satte igång maskinen och konstaterade att ”det är underligt att patienterna vågar ligga där”. Om de visste om att de hade en 1,7 tons metallkoloss roterandes 3 varv i sekunden några centimeter ifrån sitt huvud bakom en tunn plastskiva skulle de nog inte göra det. Därför nämner man såklart inte detta faktum. Roligast är ändå MR (MagnetResonansavbildning, säg för Guds skull inte ”Magnetröntgen”). Förutom  att det finns massor av filmer på youtube med sjukhuspersonal som lattjar med magnetfältet innan de ska quencha maskinen är det ändå namnet som är mest klockrent. Principen MR heter egentligen NMR (Nuclear Magnetic Resonance), men man tog bort ”Nuclear” ur namnet eftersom man trodde att det skulle skrämma patienterna. (Nuclear har inget med radioaktivitet att göra utan belyser bara det faktum att det är atomkärnor man utnyttjar för avbildningen). Proppa patienter fulla med radioaktiva ämnen gör man på nuklearmedicin, och helt ofarligt är det såklart inte, men risken vägs alltid mot patientens chanser att bli bra.

Ibland är det struntsaker som gör en glad. Ända sen jag började på universitet har folk (inklusive jag) klagat på de fruktansvärda ”vippstolarna” i Prismahuset. Tanken är väl att de ska vara ergonomiskt korrekta på något sätt, men de var inte ursprungligen menade för universitetet och håller inte att sitta och skriva på under en föreläsning. Studenter har klagat och fått svaret att det ska åtgärdas. I måndags hände det. ”Begravningsentreprenören” kom med två stora containrar och fyllde dem med vippstolarnas döda kroppar. In med nya sköna stolar (och bord) och jag var på ett strålande humör! Hädanefter ska den 2:a december för evigt firas till minne av att vi äntligen blev av med de otygen!

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s