Sjuk -> DNS

Det här inlägget skulle egentligen ha handlat om mina lopp i Terräng-SM, men så blev det inte…

Det började bättre. Förra helgen sprang jag och A & A under ledning av coach Kroon ett testlopp på drygt (ganska exakt mer än drygt) 3 km ”terräng”, dvs i orienterartermer småkuperad grusväg. Trots kylslagen luft och blöta löv krigade jag mig i mål på 9:10 med A den äldre halvminuten bakom. Riktigt bra med tanke på den banan. Lite toppning på det och draghjälp på SM, och det kunde bli något riktigt roligt av det hela.

På måndagen yttrade sig dock en mycket skum känsla i benen varpå coach ordinerade vila. På onsdagen kände jag mig inte bra och på torsdagen vaknade jag med gojs i halsen. (censur). Det är inte ofta virus/bakterier lyckas överlista mitt immunförsvar (innan i torsdags kunde jag räkna mina sjukdagar hittills i år på ena handens tumme), men nu hade det hänt, så det var bara att låta sig imponeras av de små rackarna.

Dessvärre hade vi en labb i skolan (obligatorisk givetvis), men jag kände mig inte dåligt rent allmänt så det skulle väl inte vara något problem tänkte jag. Labben gick i korta drag ut på att mäta glomerulusfiltration, natrium- och kaliumreabsorption samt urinkoncentration vid olika vätskeintag. Då måste man med andra ord förutom urinprov under en viss tidsperiod även mäta respektive ämne i blodplasman vilket innebar allas favorit, nämligen venprovtagning!

Jag känner ganska många som får ångest bara av att tänka på att ta blodprov. Jag är inte en av dem, men att utföra blodprovet själv på en kurskamrat som är livrädd samtidigt som man själv är nervös för att råka köra nålen rakt genom venen är inte en dans på rosor precis. Nu gick det dock bra, hittade en fin ven, fyllde provröret, ut med nålen och på med tussen. Klart! Då kände jag hur det svartnade för ögonen. Eftersom jag är relativt lång och har ganska klent blodtryck i normala fall är jag van att det svartnar och snurrar lite lätt då och då, men nu slutade det inte att snurra utan jag riktigt kände hur allt blod forsade ner från huvudet och att det snart skulle vara tack och hej. Som tur var Blod-Rolf (krutgubbe och citatmaskin) där och översåg provtagningen, och han har nog sett sin beskärda del av folk som tuppar av genom åren, blixtsnabbt hamnade jag på en brits med fötterna i vädret och kände hur blodet nu verkade ha ångrat sig och forsade tillbaka till hjärnan. Jag blev kvar där på britsen en kvart innan jag kunde gå iväg och få i mig lite att äta för att sedan avsluta labben. Lite skakis var jag och bra mådde jag inte. Började inse att jag nog kunde glömma terräng-SM.

I fredags var jag hos en naprapat och fick en förklaring till den skumma känslan i benen. Hade haft lite samma förra senhösten och då som nu var det en sättning i ländryggen. Lite massage, några knak och en väldans massa stretchning och jag kände mig som en ny människa. Vilopulsen var däremot fortsatt hög och efter en kort morgonjogg på lördagen som inte kändes bra blev jag tvungen att acceptera att det skulle bli sofflocket i helgen.

I skrivande stund känner jag mig piggare, och förhoppningsvis kan jag mjukstarta lite med vinterträningen imorgon!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s