På väggen i herrarnas omklädningsrum i Hagabys klubbstuga sitter i princip hela den karterade delen av Kilsbergen i skala 1:15 000. Det var med tanken att göra något liknande på en vägg hemma i början av 2016 som detta projekt tog sin början. Jag pusslade ihop samtliga OCAD-filer som jag hade då över Norra Kilsbergen och tyckte resultatet var så vackert att jag lade upp det på Facebook. Resten är historia…

Viktor Larsson var på! En långsträcka på 30 km skulle det bli! Varför undrar kanske vissa? Varför inte säger jag! Ibland måste man göra sådana här saker för att bevisa för sig själv att man är fullkomligt mentalt frisk 😉 Rakt på var det som gällde, annars skulle det bli en väldigt tråkigt sträcka där bästa vägvalet var att springa nedför Kilsbergskanten och mata asfalt i 35 km. Ganska snabbt stod det klart att vår tänkta sträcka begränsades av en kritisk avvägning mellan Falkasjön och Norra Ånnabosjön:

Det gick helt enkelt inte att lägga sträckan så att man klarade att undvika båda dessa två sjöar utan att strecket hamnade över en sjö någon annanstans. Jag och Viktor beslöt oss helt enkelt för att nöja oss med varianten ovan och istället införa en korridor med en marginal på 100 meter på var sin sida av strecket för att vi skulle kunna klara spetsen på Falkasjön.

Med korridoren på plats och passagen förbi Falkasjön och Norra Ånnabosjön klar begränsades sträckans totallängd av Igeltjärn i starten och Järleån i målet. Vi beslöt av logistiska skäl att ha start och mål på väg, så sträckans definitiva längd blev till slut 29,51 km.

Efter att ha pusslat klart sträckan kom nästa problem. När skulle den springas? Kruxet var att sträckan drog rakt igenom det då avlysta området för SM Långdistans 2017, en tävling som Viktor hade tänkt springa. Vi landade därför till slut på en tidsperiod efter tävlingssäsongen 2017, men innan det var allt för stor risk för snö. Datumet spikades till slut till den 18:e november med start klockan 9:00.

Så i lördags, efter nästan två år av planerande, var det äntligen dags! (Det var inte annat än att jag var lite nervös…). Med oss på äventyret hade vi även Jakob Wallenhammar och klockan 9:00 stod vi tre på en grusväg under en kraftledning med en 2,2 meter lång långsträcka i skala 1:15 000 i händerna. Kompassriktningen vreds in under högtidliga former och därefter gav vi oss iväg, ackompanjerade av tre grader, lätt regn och lite fläckvis med gammal snö på marken.

Resan mot det något diffusa målet Järleån inleddes i Hagabys territorium. Vi liknade vår resa med ”Sagan om Ringen”, där vi, ”kompassens brödraskap”, inledde resan i det trygga Fylke för att slutligen nå Mordor där vi skulle slänga kompassen vi bar med oss i Järleån.

Kartan vi hade med oss var uppdelad i åtta stycken A4, där den första delen bjöd på den minst trevliga terrängen så det var skönt att få den överstökat direkt. Under arbetet med kartan hade jag dock identifierat en kritiskt passage – en bred bäck som gick mellan en opasserbar bäck och en opasserbar mosse:

Cirka 2,5 km från starten når vi alltså fram till bäcken, och mycket riktigt: den är bred. Och djup. Skulle det ta slut redan? Behöver vi simma i iskallt vatten? Jag springer lite uppgiven längs med bäcken… och ser plötsligt en gammal spång två decimeter under vattenytan. Vi var räddade! Plötsligt blev vi också något paranoida – har någon redan sprungit våran sträcka för cirka 20 år sedan och det var därför spången fanns just där?

Första kartbladet avklarat och vi passerar Falkasjön, får en fin utsikt från toppen av Falkaberget och därefter trevlig orientering på Ånnabodakartan. (”Här är ju keps-OL-berget” -Jacke), Vi var dock fortsatt lite nervösa, för det kom snart en kritisk passage till: den tidigare nämnda norr om Norra Ånnabosjön. För på orienteringskartan visade det sig vara aningen blötare än vad det såg ut att vara på Lantmäteriets karta:

Två stråk med opasserbar mosse. Det första stråket visade sig vara rätt torr och fin. Men vi såg på håll att det andra stråket såg väldigt sjölikt ut… Vi tror dock inte våra ögon när vi även där hittar en gammal spång! Paranoian är total! Någon har sprungit sträckan innan oss!! 😉 Samtidigt upphör även regnet och solen tittar fram genom molnen. Lagom upprymda som vi är villar vi strax efter passagen oss utanför korridoren när en stig inte riktigt går i verkligheten som den gör på kartan…

Vi hade under dagen med oss en följebil, som skulle stå där sträckan passerade grusvägar vid ca 10 km och 20 km och bjuda på påfyllning av energi. Vi hade räknat med att hålla ca 9 min/km och därmed nå första depåstoppet efter 90 minuter. Med cirka 1 km kvar till depåstopp 1 låg vi hyfsat enligt tidsschemat, men sträckan drog här igenom värsta brantpartiet och vi tappade nästan en kvart på den beräknade ankomsttiden (”Det går så långsamt att min klocka visar inte ens något tempo!” -Viktor) och kom definitivt fram till att ingen hade sprungit sträckan innan oss trots allt, för då hade det hängt rep utför branterna 😉

Depåstopp 1 efter 10 km. 15 min efter tidsschemat. Vetebulle, saltgurka, varm saft och kaffe. Byte till torra handskar och därefter var vi igång igen. Kompassens brödraskap lämnade nu det trygga Hagabyland och gav sig in i Alvernas rike (OK Alfernas karta Tomasboda) där vi bland annat passerade sträckans högsta punkt. Nu var det mest nedför till målet!

Passage förbi Blankhult och gränsen till orchernas land (KFUM Örebros kartor). På vägen till Skrikarboda stannade vi till och konstaterade att vi hade nått halvvägs. Bra fyra kartblad kvar!

Vi upplevde många fina ögonblick på vår resa genom Kilsbergen, och passerandet förbi Stakadammen var definitivt ett av dem! Här anslöt även Linn Bränneby till vårt brödraskap för de sista 12 kilometerna genom ”Mordor” (Milans kartdatabas). Så hemskt var det faktiskt inte utan biten mellan Stakadammen och depåstopp 2 vid Röbergshagen bjöd nog på den klart roligaste biten rent orienteringsmässigt.

Depåstopp 2 nådde vi efter 3:20 h – cirka 40 min efter tidsschemat med stopp inräknade. Nu började vi ändå ana att det inte var så långt kvar till målet. Vi fick även ett riktigt drömparti av sträckan rakt genom det fullkomligt fantastiskt fina området Västra Bergen med en långt stående sol i ryggen lysandes över de mossbeklädda berghällarna…

Strax därefter korsade vi vägen till Nora och lämnade därmed Kilsbergen för den sista biten in mot målet. Kartan var lite gammal i det här partiet och i kombination med ett huvud som hade varit ute och sprungit i tuff terräng i 4:30 h ledde det till ett andra besök utanför korridoren. En liten bit senare var vi framme, vi gjorde det! 4 timmar och 50 minuter stannade klockan på med pauserna borträknade. 31,7 löpta kilometer. Det första vi diskuterade i bilen hem var hur vi skulle göra om det nästa år!

Kartorna från äventyret hittas i kartarkivet!

// Martin

Efter min målgång på 25manna förra helgen stämplade jag ut sista gången för säsongen. Tävlingssäsongen 2017 är över, och vilket år det har varit! Det började med ett landslagsläger på Fuerteventura i januari, dit jag kom riktigt bra tränad efter två månaders vinterträning på hemmaplan i Örebro. Där blev jag de sista dagarna på det 10 dagar långa sjuk och var totalt väck. Jag kunde inte få i mig någonting att äta och var så svag att jag inte ens kunde resa mig ur sängen. Där och då trodde jag att ”that what is” – att där försvann hela säsongen. Men så blev det ju inte riktigt…

 

Jag hade två resultatmål inför 2017: 1) Springa långdistans på VM, och 2) Slå min placering från 2016 i den totala världscupen (8:a). Tuffa men fullt realistiska mål och jag nu i efterhand nöjt konstatera att jag uppfyllt båda två. Prestationsmålen 2017 var mest fokuserade på VM, och där var jag som tidigare konstaterat kanske inte helt nöjd med 7:e plats på sprint och 9:e plats på långdistans utan ville såklart mer. Konkurrensen är tuff och jag är grymt motiverad att bli ännu bättre!

Höjdpunkterna under säsongen är mina insatser på världscuprundorna i Finland i maj och i Lettland i augusti där jag tycker att jag visar att jag tagit ett stort steg framåt internationellt. Segern på medeldistansen i Finland är såklart det som smäller högst, men det finns många saker som jag är väldigt nöjd med. Tyvärr fick jag inte möjligheten att ta säsongen ända in i kaklet med sjukdom strax innan finalrundan i Schweiz, men att i år på allvar vara med och konkurrera om en pallplats i den totala världscupen hade jag nog inte trott i fjol!

Nationellt har mitt tävlande varit mer sparsamt, då jag verkligen lagt allt fokus på de internationella tävlingarna. Värt att nämna är min första seger i en deltävling i Swedish League som senior på långdistansen i Huskvarna, med hela landslaget med i startlistan. På SM blev det endast en start för mig i år då tävlingarna gick på hemmaplan i Örebro och jag hade terrängkännedom i flera av de aktuella områdena. På SM Medel blev det ett fint silver, men också lite besvikelse då jag kände att jag hade kapaciteten för guld men sjabblade bort det med ett ganska medioker tekniskt insats. Nästa år går alla SM i Jönköpingstrakten, en terrängtyp som jag verkligen gillar och jag ser fram emot att jaga mitt första SM-guld som senior. En upplevelse som var utöver det vanliga var att gå in i rollen som banläggare på SM Sprint. Kan lova att jag var mångdubbelt mer nervös på tävlingsdagen än alla deltagarna sammanlagt!

Misslyckanden har det såklart också blivit 2017. Det är dem man lär sig mest av! Jag har sällan varit så besviken som jag var efter misslyckandet på VM-testet i långdistans, en tävling som jag hade satsat ganska hårt på . Jag är dock väldigt nöjd med hur jag hanterade den motgången, lät mig bryta ihop, lämna det bakom mig, ta med det jag gjorde bra istället och lyckades därigenom vända det till en seger på VM-testet i medeldistans två dagar senare.

En av mina sämsta insatser kom på medeldistansen på The World Games i Polen, men det var ett ganska speciellt lopp och jag satsade hårt och gick lite på chans och det höll inte hela vägen. En viktigt påminnelse om att det är lugn och systematik som är nyckeln tekniskt!

Sen är jag också såklart väldigt missnöjd med de två sista loppen i världscupen, men det är sånt som händer ibland och det är inte hela världen…

Tekniskt har jag  tagit ett steg framåt jämfört med 2016. Framförallt tycker jag att jag har blivit mer stabil i mina genomföranden och höjt min lägstanivå. Men jag har även höjt min högstanivå. Detta kan illustreras ganska enkelt genom att titta på mina medeldistanslopp under 2017 och jag tänker framförallt på segern på VM-testet i medeldistans och mitt silver på SM i medeldistans. På VM-testet i Strömstad 2016 var jag långt ifrån kapaciteten att kunna vinna. På SM Medel 2016 var jag visserligen trea, men då var jag nöjd med min insats och med mycket tid upp till segern. Sist men inte minst har jag också visat att den kapacitet jag byggt upp till i år håller högsta klass även internationellt, med en världscupseger på medeldistansen i Finland och med en fjärdeplats på medeldistansen i Lettland. Men det finns såklart fortfarande mycket kvar att utveckla om man jämför med de mest tekniskt drivna löparna. På medeldistansen i World Games fick jag inte alls till tekniken och det finns stor utvecklingspotential för mig i väldigt teknisk och kontinental terräng.

Den fysiska utvecklingen 2017 är svår att sätta en exakt siffra på, men min upplevelse är att jag tagit ett steg framåt även där. Det har inte blivit så många rena löplopp i år, men tider på intervaller och uppmätta träningsrundor indikerar ändå en förbättring. En stor del av mina jämna resultat under säsongen beror också såklart att jag har en stabil fysisk grund att lita på. Jag vet att jag inte bara hänger med de allra bästa utan också kan springa ifrån. På långdistans internationellt är det en bit kvar om jag på allvar vill konkurrera om medaljerna, liksom att det saknas lite ytterligare snabbhet på sprint. Utförslöpning är också något jag behöver bli bättre på.

Tävlingssäsongen 2017: Jag räknar till 24 lopp under 2017 som jag genomfört med full tävlingsinsats. (På sprint räknar jag kval+final som en tävling) och jag kan konstatera att nivån 2017 har varit väldigt hög och jämn. Trots att jag själv är i branschen med fysiologiska tester brukar jag krasst konstatera att det bara finns ett testresultat som verkligen säger om man har utvecklats eller inte, och det är resultatet på tävlingar!

• 25/3 Nyköpingsorienteringen. Förkortad långdistans. 1:a. 
• 8/4 Kurzemes Pavasaris (WRE). Medeldistans. 2:a. 
• 23/4 Swedish League #4 (WRE). Långdistans. 1:a. 
• 29/4 10MILA, sträcka 1. In som 1:a. 
• 12/5 Swedish League #5 (WRE). Sprint. 2:a. 
• 19/5 VM-test, långdistans. 7:a. 
• 21/5 VM-test, medeldistans. 1:a. 
• 25/5 World Cup #1. Sprint. 4:a. 
• 27/5 World Cup #2. Medeldistans. 1:a. 
• 28/5 World Cup #3. Jaktstart/långdistans. 8:a. 
• 1/7 VM Sprint. 7:a. 
• 4/7 VM Långdistans. 9:a. 
• 25/7 The World Games, Sprint. 5:a. 
• 26/7 The World Games, Medeldistans. 21:a.
• 27/7 The World Games, Sprintstafett. Sträcka 2. Ut/in i ledning.
• 25/8 World Cup #7. Medeldistans. 4:a. 
• 26/8 World Cup. Stafett. Sträcka 1. In som 4:a.
• 27/8 World Cup #8. Sprint. 4:a
• 22/9 SM Medeldistans, kval. 1:a.
• 23/9 SM Medeldistans, final. 2:a
• 29/9 World Cup #9. Långdistans. Bröt.
• 30/9 World Cup Final. Medeldistans. 12:a
• 1/10 World Cup. Sprintstafett. Sträcka 2. Sträckbäst.
• 7/10 25manna, sträcka 1. In som 5:a

Nu ser jag väldigt mycket fram emot vinterträningen och att göra jobbet inför 2018. Med tanke på hur resultaten utvecklats under 2016 och 2017 kommer det mesta bara att vara en påbyggnad på det tidigare arbetet. Coach har dock hintat om lite nya idéer att lägga till… Kommer bli spännande!

Ett litet axplock av bilder ifrån året:

 

 

 

// Martin

Avslutningsrundan av världscupen 2017 i Schweiziska Grindelwald blev inte alls som jag hade hoppats och innehöll verkligen hela spektrat av känslor från botten till toppen.

Kom ner till Schweiz på måndagen (tävlingarna gick fredag-lördag-söndag) som tvåa i världscupsammandraget och en bra känsla efter att precis ha tagit silver på SM Medel där jag framförallt fick ett bra kvitto på att den fysiska formen satt där den skulle. Började bli lite nojig på tisdagen att jag höll på att bli sjuk, men alla känner nog igen den där slängen av hypokondri som kryper fram inför viktiga tävlingar. Pulsen var dock normal så jag genomförde mitt sista hårda pass inför tävlingarna med bra resultat.

Kände dock på onsdagens förmiddagsjogg på model event att det verkligen inte stod rätt till och isolerade mig själv. Torsdagen kändes det ännu sämre och det var bara att vila och hoppas på att under skulle ske.

Fredag – Långdistans

Känslan bättre än torsdagen. Testade kroppen med en morgonjogg som kändes hyfsad. Beslöt mig för att starta – det fanns ändå inga reserver som jag skulle ta en plats ifrån. Fick lite förhoppningar på uppvärmningen som ändå kändes rätt bra, men de grusades direkt mellan -2 och -1 i startfållorna som var en 50 m brant jogg uppför och laktatchock deluxe. Tankar på att bryta redan till startpunkten med andra ord, och med en bedrövlig känsla även fast det gick utför var det inte mycket fokus på det tekniska. Insåg mer och mer att jag inte skulle ha något att konkurrera med även om jag genomförde loppet och bara stor känsla av uppgivenhet. Mellan kontroll 9 och 10 sprang jag ut på en alpäng med vy över målet. Stannade och velade, och som tur var (eller hur man nu ser på det) kom William och Eskil som startade 2 respektive 4 minuter efter ikapp och beslutet blev direkt lättare. Hejade lite på William och traskade sedan djupt bedrövad tillbaka till arena. Att bryta ett lopp som jag tränat och sett fram emot så länge och betydde så mycket…. men det fanns inte så mycket annat att göra. Hälsa före prestation och kanske hade jag räddat en möjlighet att springa morgondagens medeldistans…

Karta Långdistans

Lördag – Medeldistans, Världscupfinal

 

Efter att ha brutit gårdagens lopp och eftersom de två finalloppen i Schweiz var tvungna att räknas med i totalen tappade jag från andra till fjärde plats i totalen. Vaknade med något bättre känsla än gårdagen och hade nu förhoppningar om att åtminstone ta mig runt hela banan. Försökte därför fokusera på ett så tekniskt bra genomförande som möjligt och att ignorera den dåliga fysiska känslan. Tyvärr lyckades jag inte riktigt med det utan den dåliga känslan gick ut över genomförandet och det blev inte så stabilt som jag hade hoppats på. Trots den bedrövliga känslan märkte jag att jag ändå inte behövde gå så mycket som befarat i uppförsbackarna, så det var bara att fortsätta att kämpa hela vägen in i mål. Slutade trots de minst sagt suboptimala förutsättningarna 12:a (men hela 4:00 efter överlägsna Kyburz) vilket räckte till att behålla fjärdeplatsen i totalen. Lite plåster på såren, men jag hade ju mycket hellre fått chansen att utmana om pallen. Fjärde bästa orienteraren i världen på herrsidan sett över hela 2017 är rätt häftigt ändå. Men nästa år då…

Karta Medeldistans

Söndag – Sprintstafett

Efter lite snack med Håkan efter medeldistansen fick jag på den avslutande sprintstafetten springa andrasträckan i det svenska andralaget tillsammans med Helena Bergman, Oskar Sjöberg och Sara Hagström. Helena var inne som femma på den första sträckan, med häng på täten bestående av Sverige 1, Schweiz 1, Schweiz 2 och Norge 1. Osäker som jag var på min fysiska status valde jag att inte försöka rusa ikapp i början, utan att ta det i mitt eget tempo och fokusera på orienteringen. Det fungerade bättre än gårdagen och det var förmodligen ett bra beslut att öppna lite försiktigt i den inledande uppförslöpningen. Vid varvningen efter det korta förstavarvet hade jag fortfarande häng på lagen framför, och jag insåg att jag trots den dåliga känslan kunde hålla jämna steg med de framför.

Jag fortsatte springa bra och vid den 9:e/10:e kontrollen var jag uppe i den nu samlade tätklungan. Hänger med bra, plockar mina gafflingar och vid den tredje sista kontrollen har jag kommandot. Tar dock fel vägval uppför en trappa till näst sista och får se mig precis passerad av de båda schweiziska lagen och växlar ut Oskar som trea, efter att ha sprungit den snabbaste tiden på andrasträckan. Härligt att kunna avsluta den internationella säsongen med en bra insats ändå!

Men som alla som sprungit stafett säkert känner igen sig i är det värsta inte att springa själv utan att stå bredvid och vänta… Efter en diskning på Sverige 1 och en felstämpling på Schweiz 1 var vi med i toppstriden. Sara avgjorde på ett snyggt sätt kampen mot Norge 1 på sista och säsongen avslutades därmed med en världscupseger! Vilken laginsats! Sverige hade  redan ordnat segern i stafettvärldscupen innan den här tävlingen men vilket sätt vi avslutar det på! Totalt blev det 5 segrar, en andraplats och en tredjeplats till Sverige i de 7 tävlingar som ingick i stafettvärldscupen. Svårslaget!

Efter tävlingarna förflyttade vi oss till Ticino i södra Schweiz på gränsen mot Italien där EM ska gå 2018. Hade egentligen varit bäst för mig att vila helt, men eftersom det är det enda lägret vi kommer att ha i området innan EM tog jag mig i alla fall ut för att få lite tid i terrängen. Samtliga kartor därifrån hittas i kartarkivet. Sedan blev det direkt ifrån Schweiz till 25manna, vilket också blev min sista orienteringstävling säsongen 2017. Och vilket år det har varit! Dyker väl kanske upp en utvärdering här på bloggen inom kort…

//Martin

Hemma i Örebro igen efter 18 dagar på resande fot. Inledde turnén med världscuptävlingar i Lettland följt av ett träningsläger som förberedelse inför VM 2018. Flög sedan direkt från Lettland till Norge där jag anslöt till ytterligare ett VM-läger, det inför VM 2019. Många kartor har det blivit! Men först var det alltså världscup. Den lettiska staden Cēsis (Venden på svenska) stod som värd och terrängen var väldigt lik det som väntar på VM nästa år. Det var ett tufft program med fyra lopp på tre dagar, med medeldistans fredag, stafett lördag och sprint kval+final söndag. Jag hade tagit det rätt lugnt med orienteringen efter World Games och var nu rejält sugen på att få tävla igen!

Medeldistans

Det bjöds på en riktigt grön inledning av banan. Jag valde att satsa hårt direkt från start och ta det säkert tekniskt vilket jag antog skulle löna sig i längden i den här typen av terräng. Det verkade vara en teknik som lönade sig, för vid den femte kontrollen ligger jag tvåa totalt. Känslan vid samma tidpunkt i loppet är dock mer svårbedömd. Fysiskt började jag känna mig lite trött och det är omöjligt att i den här skogen avgöra om det är för att man springer fort eller bara är seg när man hela tiden fastnar i grönt och vindfällen. Samma sak tekniskt. Visst, jag hade fått mina kontroller bra, men jag hade ingen uppfattning om huruvida jag har fått bra stråk eller inte. Huvudsaken i det här läget är att fortsätta kämpa på så gott det går, vilket jag också gjorde.

Har sedan mitt sämsta parti av loppet kontroll 6 till 9 där jag tappar totalt en dryg minut, med mindre krokar in mot 6:an och 7:an och ett fruktansvärt dåligt stråk till 9:an. Ska man springa bra på VM nästa år gäller det att lära sig hur man angriper den typen av sträckor och var det finns bra stråk någonstans. Har vid kontroll 10 dock inte tappat mer än ner till 7:e plats totalt, så det är fler som haft problem.

Lämnar det dåliga partiet bakom mig med sträckseger till kontroll 11 och därefter en fortsatt stark avslutning av loppet. Tuggar på i backarna och tjänar uppenbarligen på att ”gå safe” till sluttningskontrollerna 14 och 15. Kämpar mig i mål utan att ha någon aning om hur mitt lopp skulle stå sig, men gjorde förmodligen mycket rätt under banan eftersom det till slut räckte till en fjärdeplats, 1:19 efter segrande Olav Lundanes. Riktigt kul med ytterligare ett bra resultat i en internationell medeldistans, och den här gången i en terrängtyp som jag ännu inte skulle säga att jag känner mig särskilt bekväm i. Lite surt bara att lämna ifrån sig pallplatsen till Gustav på spurten. Alltid lika kul att bli 4:a 😉

Resultat | GPS

Stafett

Dagen efter medeldistansen gjorde skogsstafetten comeback på världscupprogrammet för första gången på över 10 år. Det är inte så ofta man får möjligheten att springa stafett för Sverige internationellt så detta var ett perfekt tillfälle att få träna på att springa mästerskapsstafett. Jag fick efter mitt fina resultat på medeldistansen den stora äran att springa förstasträckan i Sveriges förstalag tillsammans med Johan Runesson och Gustav Bergman.

Det är oerhört nervöst och samtidigt otroligt inspirerande att stå där på startlinjen, i främsta ledet med startnummer 1 på nummerlappen. Hade bestämt mig för att ta det lugnt i starten och komma in i kartan på ett bra sätt men är ändå först vid startpunkten och blir snabbt ensam på ett eget vägval. Har bra koll, men drar bort från min riktning när jag återigen får syn på andra löpare in mot första kontrollen och hamnar vid fel gaffel. Tar det lugnt, läser in mig och tappar inte jättemycket tid då kontrollerna låg ganska nära varandra, men hamnar rätt långt bak i ledet och i den här terrängen är det rätt svårt att avancera vilket lätt kan bli frustrerande. Fortsätter jobba på utan att stressa och vid varvningen har jag häng på täten igen.

Har bra koll på slutvarvet och är med i tätklungan vid den näst sista kontrollen. Får dock släppa iväg några sekunder på en del löpare i den tuffa stigningen upp mot målet och växlar ut Johan som 4:a. 4:a blev även lagets slutplacering, men endast inofficiellt då bara det första svenska laget räknas i resultatlistan. Det svenska andralaget visade nämligen vilken bredd vi har på herrsidan just nu och tog hem segern. Sverige säkrade därmed även totalvinsten i stafettvärldscupen trots att en deltävling återstår.

Resultat | GPS

Sprint

Trodde att kroppen skulle kännas lite sliten efter två riktigt tuffa lopp på två dagar, men kände mig förvånansvärt pigg och fräsch på söndagsmorgonens sprintkval och kunde ta hem segern i mitt kvalheat efter ett stabilt lopp. Alltid motiverande att starta sist i finalen!

Sprintfinalen gick inne i centrala Cēsis och vi visste att det skulle komma att bli en del kupering. Tog en snabb blick över hela kartan på väg till den första kontrollen och såg som hastigast att den kuperade parken skulle komma mot slutet av banan. Valde därför att ta det lite lugnare i inledningen för att kunna komma starkt på slutet. Gjorde ett stabilt genomförande av banan och plockade mycket riktigt placeringar genom hela loppet. Dock var delen i parken betydligt snällare än vad den såg ut vid första anblicken och jag kanske därför var onödigt försiktig i början? Svårt att säga, kompletterade i alla fall min rad med fjärdeplaceringar under helgen och får vara nöjd med det. Kryper sakta närmare toppen på sprint och om jag inte har helt fel är detta det närmaste jag varit segraren rent tidsmässigt på en internationell sprintfinal? Priset var en bok om Cēsis stadsvapen (på lettiska!) och en glass i kiosken på arenan.  Glassen var mest uppskattad 😉

Resultat | GPS

Nu återstår endast två deltävlingar i årets världscup, en långdistans och en medeldistans i Grindelwald, Schweiz den 29:e och 30:e september. Jag kommer att åka dit som tvåa i totalställningen. Riktigt häftigt och fortfarande lite svårt att ta in att se sitt namn däruppe tillsammans med världsstjärnorna. Förutsättningarna är att de två finalloppen måste räknas in i totalen och jag kommer satsa allt på att göra två riktigt bra lopp och så får vi se hur långt det räcker. En sak är i alla fall säker: det kommer bli riktigt spännande!

Tänkte först skriva lite om lägret i Norge, men det var mest träna-äta-sova och förmodligen inte så intressant att läsa om 😉 Samtliga kartor från tävlingarna och träningarna i Lettland och Norge hittas som vanligt i kartarkivet.

// Martin

Det har nu gått lite över en vecka sedan årets VM-vecka tog slut, och med lite distans till mästerskapet dags att sammanfatta mina tankar om årets stora mål.

Många har frågat mig om jag är nöjd, och visst kan jag inte vara något annat med två topp-10-placeringar på mina två VM-starter i år. Det blev en 7:e-plats på sprinten och en 9:e-plats på långdistansen. Men både känslan och sträcktiderna talar för att det finns mer att hämta. Jag vill mer men har även insett att det är ett väldigt stort steg från att vinna ett världscuplopp till att vara bäst på ett VM. Det är tufft i toppen – och med all rätt. Kan ändå se tillbaka på en fantastiskt vecka med #världensbästalandslag som jag är väldigt tacksam över att få vara en del av.

Sprintkval:

Mitt VM inleddes med kval till sprinten. Jag har sprungit tre VM-sprinter tidigare (2014, 2015 och 2016) och aldrig haft problem med att tagga till ordentligt. Visst, kval är kval och det är i finalen det gäller, men jag gillar att få löpa ut ordentligt och få en bra känsla till finalen i mina kvallopp. Speciellt i år då kval och final gick olika dagar och man inte behövde tänka på att spara någonting. Nu kändes det dock annorlunda och jag vet inte riktigt varför, något att fundera på. Kom i alla fall iväg med en helt OK känsla till slut, om än inte den jag vill ha. Blev lite ställd över banläggningen vilken var väldigt simpel med rena löpsträckor i en öppen i park. Tar det inte riktigt på allvar och bommar två kontroller i rad i inledningen. Löper hyfsat och mer fokuserat resten av loppet och klarar mig vidare till final ändå. Nöjd över hur jag hanterade läget där och inte stressade upp det. Dålig känsla efteråt. Försökte vända på det och se en fördel i att starta tidigt då jag mina tidigare VM-sprinter startat bland de sista och då blivit lite tagen av allvaret. Bara att gå ut och sätta en rikttid!

Sprintfinal:

Finalen gick som sagt dagen efter kvalet och nu hade jag inga problem med att tagga till. Kände mig väl förberedd på startlinjen och sugen på att springa. Genomför loppet till största delen bra och slutar 7:a, 23,5 sekunder efter segrande Daniel Hubmann. Initialt var jag besviken då det är exakt samma placering som förra året i Strömstad men en analys av loppet ger ändå många positiva besked. Bland annat visar Jan Kocbachs eminenta analys på WorldofO att jag i år hade åtminstone farten för ett guld (löpare markerade med rött):

Det jag främst tappar på är mitt vägval till den femte kontrollen och på sträckan till K13. Gör även ett misstag på 2-3 sekunder ut från den 14:e kontrollen där jag blev lite förvirrad av den ”konstgjorda” tomtmarken. Positivt är ändå att jag i övrigt tagit bra vägval och genomfört loppet som jag velat.

Måste också säga att jag är lite besviken över banan (som helt lades om tre veckor innan mästerskapet! ) Med 15 kontroller och långa löpsträckor kändes det som man sprang en sprint så som de var för 10 år sen. Visst fanns det många bra vägvalssträckor, men man hade alltid gott om tid över under loppet för att kunna läsa in dem ordentligt. Men det är inget att skylla på utan hatten av till de bästa!

Resultat – sträcktider

Långdistans:

Ett av mina stora mål för året var att få springa just det här loppet – VM Långdistans. Och det var allt jag trodde det skulle vara. Långt, tufft och hårt. Men även mycket gjädje. Har nog aldrig njutit samtidigt som jag fick lida så mycket som jag gjorde under det här loppet. En riktigt bra långdistansbana bjöds det också på med rejäla vägvalssträckor! Varvningen var dock onödig men TV ska förstås ha sitt.

I 1 timme, 52 minuter och 44 sekunder kämpade jag mot den estniska terrängen som är allt annat än angenäm. Hela tiden fick man kämpa mentalt och mot känslan av att man satt fast i träsk och täta grönområden mer än vad man tog sig framåt. Inleder loppet väldigt bra och ligger 5:a vid första TV:n (K7) och inte långt upp till tredjeplatsen där. Gör dessvärre ett ödesdigert vägval till K8 där växtligheten på det mörkgula nådde mig över huvudet och ingen hade sprungit där innan mig trots att jag var sist startande. Vi visste visserligen sedan träningskartor att det mörkgula kunde se ut så, men arrangörerna hade sagt innan att de skulle klippas i löpstråken. Dessutom hade räknade jag med att åtminstone någon hade sprungit där innan mig och trampat ner lite. Tappar tid (ca 1 min) och flyt. Tappar ytterligare 1+1 min på K12 respektive K20. Besviken.  Slutar 9.a och topp 10 på en VM-långdistans är inte dåligt men hade absolut kapacitet för en 5-6:e plats. Till medaljerna är det några års träning kvar… ( Konstaterades efteråt att snittåldern på herrmedaljörerna på alla de individuella distanserna var 31,8, så man har några år kvar till den absoluta toppen 😉 )

Resultat – sträcktider

I övrigt var det som sagt en grymt bra vecka med landslaget i det gröna huset mitt ute i skogen… Jag tycker att vi alla har höjt sig en nivå till i år vilket vi också visar genom att göra årets VM till Sveriges bästa någonsin resultatmässigt! Det är en härlig stämning i laget och vi sporrar varandra att bli bättre. Tack alla!

Vill också tacka alla som stöttar mig i min satsning mot toppen, familjen, coach Mikael Kroon, sponsorer, supportrar och fans. Nu siktar vi mot VM i Lettland 2018!

//Martin

Kontroll 1:

Herrarnas bana inleds precis likadant som damernas de tre första kontrollerna. Som sagt var syftet med den korta sträckan till första kontrollen att förhindra att löparna kom in i loppet på ett bra sätt och direkt minimera deras möjligheter till framförhållning. Jakob Enmark och Daniel Attås delar sträcksegern på 17 sekunder.

Kontroll 2:

Liksom hos D21 väljer de allra flesta att göra det lätt för sig och gå direkt söderut på vägen än att trixa sig den något kortare vägen rakt på.

Sträcksegrare: Jakob Enmark och Gustav Bergman, båda 0:23

Kontroll 3:

Även hos herrarna verkar det kortare högervägvalet till kontroll 3 vara några sekunder snabbare än vänster. Gustav vinner sträckan på 0:49, snabbast på vänsteralternativet är Nicolas Simonin med 0:53. Slutsegraren Jonas Leandersson gör här sin sträckplaceringsmässigt sämsta sträcka under loppet och tappar hela 10 sekunder på Gustav.

Kontroll 4:

Där damerna fick slappna av lite på väg till sin fjärde kontroll ställs herrarna istället direkt på en vägvalsträcka från kontroll 3. Det finns endast två rimliga alternativ här, där höger är klart kortare. Vänster bjuder dock på fin, rak och enkel löpning, och Emil Svensk vinner sträckan på 1:09 på detta alternativ. Gustav med höger är dock inte långt efter på höger med sina 1:11 så det verkar gå på ett ut. Kanske vänster är bäst ändå om man tar med i beräkningarna att man har större möjligheter att läsa in kommande sträckor på detta alternativ?

Kontroll 5:

Kort avledningssträcka. Jag tyckte det var roligt att få löparna att snurra runt lite.

Sträcksegrare: Flera på 0:13.

Kontroll 6:

H21-banan ansluter här igen till D21-banan med ytterligare en vägvalssträcka som inte är så lång fågelvägen, men desto längre löpvägen. Högeralternativet är kortare än de olika vänsteralternativen, och Emil vinner sträckan med höger på 1:00. Det skiljer dock inte alls så mycket är som jag trott på förhand, och Jonas är endast en sekund långsammare på det lila alternativet. Att gå det blå vänstervägvalet verkar dock vara några sekunder långsammare.

Kontroll 7:

Kortsträcka med mikrovägval höger-vänster. Tror inte det spelar någon roll vad man tar här.

Kontroll 8:

Samma sträcka som D21 till första radion och liksom hos damerna utnyttjas alla alternativen. Även här verkar röd och grön vara bäst och ungefär likvärdiga. Gustav vinner sträckan på grön med 1:30, 1 sekund före Daniel Attås på röd. Jonas tråcklar sig fram på det något sämre blå alternativet på 1:35, och lila är som förväntat klart sämre (bästa tid Nicolas Simonin, 1:46).

Gustav har gjort den bästa inledningen fram till första radion och har här ledningen med 5:40. Närmast bakom är Emil med 5:49. Jonas har gått lite sämre jämfört med de övriga slutliga medaljörerna och återfinns på en delad tredjeplats med sin klubbkompis Eric Börjeskog på 5:55.

Kontroll 9:

Spännande att se på den här sträckan är att det är betydligt fler herrar än damer som hittar det bästa vägvalet. Oskar Sjöberg tar hem sträckan på det kortaste röda vägvalet på 1:05, även Nicolas Simonin springer här och har 1:06. Emil springer fort på det blå vänsteralternativet och har även han 1:06. Jonas springer som Emil men är tre sekunder långsammare. Noterbart är att Gustav tar samma vägval som Oskar, men missar och springer förbi undergången ut på Ekersgatan och tar dessutom sen fel undergång in till innergården där kontrollen sitter. Han är trots detta inte mer än 8 sekunder efter på sträckan.

Kontroll 10:

Kortsträcka. Att ta grinden borde vara någon sekund långsammare än att gå söder om huset.

Sträcksegrare: Gustav Bergman och Mathias Hallmén, båda 0:16.

Kontroll 11:

Är lite svårt att tyda GPS-rutterna här, men det ser ut som de flesta springer vänster vilket också borde vara det bästa.

Sträcksegrare: Eric Börjeskog, 0:23.

Kontroll 12:

Här skiljer sig återigen H21-banan från D21-banan, och herrarna går lite längre söderut för att få ut mer banlängd. I förskolan där kontrollen sitter har jag laborerat lite med vilka grindar jag ska hålla öppna för att få till både den här och nästa sträcka på ett bra sätt. Utifrån provlöpningar var jag ganska säker på att det kortaste lila alternativet skulle vara bäst, men Emil vinner sträckan på 1:05 på det något längre röda vägvalet och Jonas är tvåa på 1:07 på samma alternativ. Jag tror ändå att de båda hade haft lite bättre tid på sträckan om de sprungit lila. Rasmus Svantesson gör nämligen här en riktigt bra tid med 1:08 på just det lila vägvalet. Snabbast på grön är Gernot Kerschbaumer med 1:09.

Kontroll 13:

En sträcka med många olika varianter där man först måste bestämma sig vilken grind man ska ta ut från förskolan. Att ta den norra grinden är 35-40 meter längre än att ta den östra. Min tanke var att man skulle tjäna på att trixa sig rakt på här (blå vägval), vilket Jonas gör och vinner sträckan på 1:04, hela 5 sekunder före Gustav Bergman och Anton Sjökvist som tar det lila vägvalet. Emil tar på den här sträckan både fel grind ut från förskolan och springer runt vänster. Han tappar därmed 12 sekunder på Jonas, och går från att ha legat före honom totalt vid K12 till att ligga efter. Jonas är sen strax före Emil resten av loppet. Men Gustav har i det här skedet fortfarande totalledningen, 3 sekunder före Jonas.

Kontroll 14:

Ren löpsträcka. Emil och Max Peter Bejmer har snabbast tid med 0:35.

Kontroll 15:

Här ser vi ett intressant fenomen som jag inte riktigt vet vad det beror på. Trots att det på den här sträckan i princip inte skiljer ett dugg i längd mellan de olika vägvalet, väljer i stort sett alla att gå vänster. Emil vinner sträckan på 0:52. Läget här vid den andra radion är att Jonas har tagit över ledningen för första gången i loppet, och han kommer att hålla den hela vägen in i mål. Gustav som dominerat i inledningen av loppet tappar lite i löpningen, och är nu tvåa, 2 sekunder bakom. Emil är trea, 3 sekunder efter Jonas.

Kontroll 16:

Ren löpsträcka där enda svårigheten är när man ska gena på gräset uppför slänten. Jonas krossar på sträckan och vinner den med hela 4 sekunder före Emil.

Kontroll 17:

Samma långsträcka som damerna (se D21 för lite djupare analys av själva sträckan). Även här verkar det inte spela någon roll om man springer vänster eller helt runt höger. Emil vinner sträckan på 1:36, 3 sekunder före Jonas som springer höger och Oskar som springer vänster. Gustav springer som Jonas och har 1:40 på sträckan.

Kontroll 18:

Höger eller vänster? Vänster är kortare vilket de flesta löparna också verkar inse. Endast några få springer höger. Gustav har fått upp farten igen och vinner sträckan på 0:23. Närmast bakom är Jonas och Emil, båda på 0:24. Jonas leder nu 4 sekunder före Emil och 7 sekunder före Gustav med bara en liten bit kvar in mot mål.

Kontroll 19:

Kort sträcka med mikrovägval. Vänster är ett par sekunder snabbare.

Sträcksegrare: Jonas Leandersson, 0:15.

Kontroll 20:

En annan sträcka än D21, men med samma problematik. Springa längs med slottsväggen eller inte? Som sagt tror jag att slottsvägen är 2-3 sekunder långsammare trots att det är kortare, pga av att det är lite för knixigt. Emil springer utsida och vinner sträckan på 0:26. Snabbast på insidan är Erik Börjeskog med 0:28.

Mål:

H21 blev en riktigt tight historia. Jonas vinner på 15:07, två sekunder före Emil och 10 före Gustav. Jag hade tippat en segrartid på 14:30, men liksom hos D21 togs det i toppen lite för många dåliga vägval. Det går nog att dra banan på låga 14 om man tar rätt vägval på varje sträcka och inga tveksamheter.

Topp 10 i H21, SM Sprint 2017:

1 Jonas Leandersson Södertälje-Nykvarn OF 15:07
2 Emil Svensk Stora Tuna OK 15:09 +0:02
3 Gustav Bergman OK Ravinen 15:17 +0:10
4 Eric Börjeskog Södertälje-Nykvarn OF 15:38 +0:31
5 Oskar Sjöberg OK Linné 15:43 +0:36
6 Gernot Kerschbaumer OK Pan-Kristianstad 15:54 +0:47
7 Max Peter Bejmer IFK Göteborg 16:08 +1:01
8 Erik Berzell Järla Orientering 16:11 +1:04
9 Anton Sjökvist Stora Tuna OK 16:18 +1:11
10 Rasmus Elmelid Linköpings OK 16:23 +1:16

Snabbanalys av D21 för den intresserade:

Kontroll 1:

Syftet med den första kontrollen var att förhindra löparna från att komma in i loppet som de ville, utan det var pang på direkt med en kort sträcka. Inga konstigheter, men gjorde det förhoppningsvis svårt att få in framförhållning.

Sträcksegrare: Tove Alexandersson och Karolin Ohlsson, båda 0:20.

Kontroll 2:

En sträcka utan några egentliga vägval, att kryssa sig fram längs med strecket är något kortare, men de allra flesta väljer ändå att göra det enkelt och gå ut direkt söderut mot vägen. Går förmodligen på ett ut. Noterbart är att Tove verkar ha problem vid kontrolltagningen och tappar 11 sekunder på den här sträckan.

Sträcksegrare: Helena Jansson, 0:25.

Kontroll 3:

En sträcka som varit med nästan från början i banläggningsarbetet. Det skiljer 20 meter mellan vänster och höger och tanken var att löparna skulle lockas att fortsätta ut från kontrollen på det lite längre vägvalet. Helena Jansson är klart snabbast på sträckan med sina 55 sek på det kortare högervägvalet, hela 4 sek före Ellinor Tjernlund, även hon sprang höger. Snabbast på vänster är Alva Olsson på 1:03, 8 sek och är 4:a på sträckan. Den generella tendensen är att löpare som tar höger tjänar några sekunder.

Kontroll 4:

Avledningsträcka. Inga tekniska svårigheter. Utnyttjar löparna detta för att läsa in kommande sträcka?

Sträcksegrare: Karolin Ohlsson, 0:26

Kontroll 5:

Längre sträcka med lite olika varianter på höger och vänster, där det egentligen inte skiljer många meter mellan de olika alternativen. Catherine Taylor vinner sträckan med 4 sek på 1:37 med det röda vänstervägvalet (435 m) och alla de tre bästa tiderna är satta på just detta vägval. Snabbast på en högervariant är Nadiya Volynska med det röda vägvalet, och trots att det är 10-15 meter kortare är hennes tid 11 sekunder långsammare. Löpbarheten på det vänstra vägvalet verkar vara det som fäller avgörandet, och kanske får löparna här också en chans att läsa in framåt?

Kontroll 6:

En kort sträcka med mikrovägval höger eller vänster. Det är dock omöjligt att utläsa från GPS-rutterna hur det har sprungits här och troligtvis skiljer det inte mer än någon sekund på alternativen.

Sträcksegrare: Delas av många på 13 sekunder.

Kontroll 7:

Här utnyttjade löparna alla möjliga alternativ vilket var kul att se. Personligen trodde jag det röda högervägvalet skulle vara något bättre då det är både kortare och mindre knixigt, men Tove och Karolin på vänster (grön 452 m) är lika snabba som Alva på höger med 1:45. Tendensen är densamma även bland löparna bakom, och röd eller grön verkar inte spela någon roll. Blå eller lila är däremot klart sämre.

7:e kontrollen är även första radion. Totalställningen här är: 1:a Karolin Ohlsson 6:45, 2:a Lina Strand 6:16, 3:a Tove Alexandersson 6:18. Medaljörerna har med andra ord kopplat ett litet grepp redan här.

Kontroll 8:

Ytterligare en vägvalsträcka, där endast en av löparna (Alva) hittar det bästa vägvalet och vinner sträckan med 3 sekunder på 1:13. Tove och Karolin följer på 1:16 med den blå vänstervarianten. De allra flesta av löparna verkar också ta detta alternativ så det är svårt att säga hur stor skillnaden är på blå och grön.

Kontroll 9:

Kortsträcka som inte borde ställa till något för löparna. Att ta grinden är lite långsammare än att gå söder om huset.

Sträcksegrare: Karolin Ohlsson, 0:18

Kontroll 10:

Finns lite olika varianter här, men så länge man håller sig till helt vänster eller helt höger spelar det ingen roll. Det är svårt att se på GPS-rutterna, men det ser ut som de flesta valt vänster och de snabbaste tiderna ses där.

Sträcksegrare: Karolin Ohlsson, 0:26

Kontroll 11:

Troligtvis ganska givet att gå höger på den här sträckan, då vänster är både längre och knixigare. Tyvärr var passagen mellan husen också lite svår att se från den här sidan på grund av lövverk. Tove vinner i alla fall sträckan på högervarianten med sina 36 sekunder.

Kontroll 12:

Här hade jag faktiskt räknat med att vänster är det bästa vägvalet, men skillnaden är inte särskilt stor och Tove verkar haft bra fart, för hon är lika snabb på den längre högervarianten som Helena Jansson och Josefin Tjernlund på vänster (0:58).

Kontroll 13:

Vid den 12:e kontrollen ändrar banan karaktär och övergår i en mer löpbetonad transport in mot målet vid slottet. Det saknas dock inte helt vägvalsproblematik, men de är ganska lätta att genomföra. Är ändå lite förvånad över att så många väljer vänster till K13. En ovilja mot att korsa strecket? Lite besviken också att ingen väljer att gena genom innergården vilket faktiskt jag trodde var grundvägvalet om man nu ändå valde vänster.

Lina Strand och Alva Olsson delar sträcksegern på det lila zick zack-alternativet. De fyra snabbaste tiderna på sträckan är satta på detta vägval. Snabbast på vänster är Catherine Taylor, men bara 3 sekunder från sträckseger, så skillnaden är inte så stor.

Kontroll 13 är även andra radion och totalställningen här är: 1:a Tove Alexandersson 11:05, 2:a Lina Strand 11:08, 3:a Karolin Ohlsson 11:12.

Kontroll 14:

Ren löpsträcka där enda huvudbryt är när man ska gena över gräset uppför slänten. Förstås ska man utnyttja tiden på den här sträckan till att läsa in kommande sträcka.

Sträcksegrare: Alva Olsson 0:49

Kontroll 15:

Långsträcka där det dessvärre inte skiljer så mycket mellan de olika varianterna. Tove och Alva delar på sträcksegern (1:54), Tove med vänster och Alva med helt runt höger. Min tanke med den här sträckan var ändå att höger skulle vara det bästa, men kontroll 14 fick flyttas längre norrut till nuvarande position för att kompensera för en byggnation framför teatern vilket gjorde vänster längre. Kanske skulle jag ha låtit kontrollen sitta kvar ändå?

Kontroll 16:

Klassisk svensk sprintsträcka med höger-eller-vänster-runt-huset-problematik. Och som vanligt i svensk sprint spelar det ingen roll vad man väljer. Tove, Alva och Josefin Tjernlund delar på sträcksegern med 41 sekunder på olika varianter.

Kontroll 17:

Riktigt kort sträcka utan vägval, Nadiya Volynska tar hem sträcksegern på 9 sekunder.

Kontroll 18:

Vägvalssträcka till sista kontrollen. Jag uppskattar att den gröna varianten är 2-3 sekunder snabbare än att springa längs med slottsväggen, trots att det är lite längre. Tove vinner sträckan på den gröna varianten med 23 sekunder. Snabbast på insidan är Lina med 27 sekunder.

Mål:

Tove vinner på 15:19, 12 sekunder före Karolin och 13 före Lina, framförallt tack vare en stark avslutning. Jag hade räknat med en segrartid på 14:45 i D21, så det var en liten miss, men det har tagits fel vägval lite för många gånger hos de flesta löparna vilket gör att segrartiden drar iväg lite. Noterbart är att Tove har sprungit nästan 300 meter längre än kortast löpbara väg vilken är 3730 m. Hade hon hållit samma fart och tagit rätt vägval hela vägen hade det blivit en segrartid på 14:18. Däremot hade jag väl inte riktigt räknat med att segraren skulle ta rätt vägval hela vägen heller.

Hoppas alla D21:or uppskattade banan ändå, härnäst blir det en analys av H21. Stay tuned!!

Topp 10 i D21, SM Sprint 2017:

1 Tove Alexandersson Stora Tuna OK 15:19
2 Karolin Ohlsson Järla Orientering 15:31 +0:12
3 Lina Strand Göteborg-Majorna OK 15:32 +0:13
4 Nadiya Volynska OK Orion 15:44 +0:25
5 Josefin Tjernlund OK Tisaren 15:49 +0:30
6 Catherine Taylor OK Södertörn 16:03 +0:44
7 Helena Jansson OK Ravinen 16:05 +0:46
8 Alva Olsson Linköpings OK 16:12 +0:53
9 Lilian Forsgren OK Tisaren 16:14 +0:55
10 Frida Jönsson Hellstadius Södertälje-Nykvarn OF 16:38 +1:19