10MILA 2017

I år gick 10-mila för första gången på västkusten, närmare bestämt i Partille, Göteborg. Jag hade återigen fått förtroendet att springa den första av de tio sträckorna, 10,6 km med start vid kl 21:00 på kvällen. Det blev en lätt jogg hemma på förmiddagen innan bilresa neråt med liveresultat från damstafetten som förstklassig underhållning. Vi hann dessutom fram precis lagom till att kunna se den rafflande uppgörelsen live. Lagmöte och därefter gick jag och rekognoserade start- och målfållor. Var inte särskilt nervös inför loppet utan mer rädd för själva starten med över 300 upphavrade förstasträckslöpare som trycks in i en smal fålla med tre skarpa kurvor och en flaskhals till backe uppför till startpunkten.

10mila2017_lagfoto

Hagaby Blue Mountain Bulls på 10mila! Bakre raden från vänster: Oskar Eklöf (str 3), undertecknad (str 1), Love Sintring (str 4 ”Långa Natten”), Sebastian Månsson (str 5), Samuel Andersson (str 9). Främre raden från vänster: Viktor Larsson (str 2), Harald Larsson (str 10), Jakob Wallenhammar (str 7), Filip Dahlgren (str 6). Saknas på bild gör John Oskarsson (str 8). Foto: Carina Regborn.

Med startnummer 76 fick jag en position ute till höger i tredje ledet, det vill säga ganska mitt i smeten. Hade tidigt bestämt mig för att när startskottet gick inte ens försöka titta på kartan. Allt fokus var på att överleva! Var extremt defensiv i startfållan, men fick också mina på förhand uttänkta linjer, väl uttagen sväng i första kurvan, snäv tagning av den andra, långt ut till höger i den tredje för att slutligen hamna långt ut till höger i backen och därmed slippa tratten i mitten.

Passerar startpunkten och tar för första gången en titt på kartan, föga förvånande långsträcka till första kontrollen – om än inte så lång som jag kanske hade trott. Den tunga stigningen fortsätter även efter startpunkten och trots att jag hamnat en bit bak i fältet kan jag snabbt avancera upp i backen på sidan av ledet. Hittar inget klockrent vägval på sträckan utan bestämmer för att ligga och kryssa hyfsat rakt på. Får kämpa lite i början för att hitta stråken, som Kilsbergslöpare vill man ju gärna ner i och glida längs med mossdragen – det fungerar inte i Göteborg! De västkustska tuvmossarna var efter gårdagens regn dessutom extra blöta och tunga. Uppe på höjderna var det däremot hur fint som helst så det var dessa man fick söka sig till.

Stämplar först vid min gaffel, men passerar en del folk vinkelrätt mot min löpväg till den andra kontrollen, så inser att det kan vara rätt rejält gafflat här. Får andra och tredje kontrollen bra och känner att jag nu börjar komma in i karta och terräng på ett bra sätt efter hetsen i starten. Kommer upp mot den fjärde kontrollen som även är TV-kontroll och ser ingen framför. Kastar en blick bakåt och ser ett koppel av lampor, men har en lucka så det är bara att köra!

10mila2017_TV1

Vägvalssträcka till den femte kontrollen, velar lite fram och tillbaka, men beslutar mig för vänster och kan därmed få springa lite stig och väg samt få en fin ingång till själva kontrollen. Kortsträcka och en liten backe upp till nästa kontroll. Ser lampor i botten av backen när jag skråar ut mot den sjunde kontrollen. Härligt att vara jagad!

Börjar nu mörkna på ordentligt, och alla som känner mig vet att jag inte är det minsta förtjust i nattorientering… Extra motivation att springa fort för att få så lite av den varan som möjligt med andra ord ;).

Jag känner mig inte det minsta trygg med orientering i hög fart på natten, men låg kvar i det fina flyt jag kommit in i medan det fortfarande var ljust, och tog det säkert och metodiskt. Kartan var även exemplariskt bra (ni kan ju testa att springa nattorientering på Nytorpkartan vid OK Tylöskogs klubbstuga utanför Svennevad och se vilken grymt självförtroende man har efter det… 😉 ) och jag plockar även kontrollerna 8-11, kortsträckor i ett mer tekniskt parti, på ett bra sätt. Ser lampor en bit bakom mig som är på väg upp till 9:an när jag springer mot 10:an, men därefter var det helt mörkt i skogen.

Sätter kontroll 12-14 på ett bra sätt och banan återkommer nu till den lite mer flacka och diffusa höjdplatån närmast arenan. Alla detaljer flyter ut i varandra, och det är flera gånger på den längre sträckan på skrå till den 15:e kontrollen som jag får den där obehagliga känslan att jag inte riktigt har koll på exakt var jag är någonstans. I de lägena är det bara att lita på att man har hållit en bra riktning och fortsätta köra på! Får min gulmosse strax innan kontrollen, och kan även checka av en brant snällt utmärkt med en kontroll innan jag ändå lite lättat stämplar vid min brant i sluttningen.

De fyra nästkommande kontrollerna var även de lite luriga, men det fanns mer detaljer att läsa på här och jag gjorde som man ska göra på natten – ta det lite extra säkert. Går också på en grym adrenalinkick som kommer av att veta att man ligger först på 10-mila, är jagad, men känner sig hur pigg som helst och kontrollerna bara sitter där de ska hur lätt som helst!

Sätter så stämpeln vid den sista kontrollen och kommer ner och möter publiken vid arenan efter en lång stund ensam i mörkret och speakern Per Forsbergs röst att jag är först. Grymt häftigt!

Karta. Livelox.

10mila2017_målgång

Kan därmed växla ut Viktor Larsson med vad som skulle visa sig bli en ledning med 4:06. Och vilket lopp han gör! Sololöp ensam i tät på en 11,9-kilometers nattsträcka och Hagaby ut i ledning även på den tredje sträckan. När hände det senast? Övriga i laget kämpade på bra i mörkret även de och vi slutade på en slutlig 58:e plats. Vi uppnådde därmed vårt mål med topp-60, men det kändes ändå som alla var sugna på mer och grymt laddade för Nynäshamn 2018!

10mila2017_växling

Foto: Lars Rönnols.

//Martin

Smakstart

Söndagen den 16:e oktober sprang jag världscupfinalen i Schweiz. 189 dagar med träning i snö och vintermörker senare var det så äntligen dags för säsongens första viktiga tävling och mitt första skarpa framträdande 2017.  Den fjärde deltävlingen av Swedish League, en långdistans strax utanför Huskvarna var det som stod på agendan. I och med att tävlingen även gällde som uttagningstävling till världscuppremiären i Finland var hela landslaget med i startfältet. En riktigt bra första värdemätare med andra ord!

Jag hade ganska bra koll vad som väntade terrängmässigt då jag tidigare sprungit en del i trakterna där tävlingen skulle gå. Bland annat sprang jag en Silva Junior Cup (som det hette på min tid, nu känner jag mig gammal…) på grannkartan 2011, en nationell tävling i den västra delen av området 2012, samt tränat en del pass i närområdena under min tid på Eksjö OLGY. Det skulle bli tufft, och med Vagnis som banläggare kunde man ställa in sig på att det var en rejäl långdistansbana som väntade.

Hade en lätt och fin känsla i kroppen under veckans träningar, och genomförde på torsdagen ett intervallpass på ett regnigt och blåsigt GIH som enligt coach låg ”på topp-8 av guldpass genom tiderna”. Släppte inte upp träningen mer än att det endast blev en lugn jogg på lördagen. Tog en tur upp till Rusakulan och samlade lite mental energi. Lite nervositet smög sig  också på, vilket jag såg som positivt!

Obligatoriskt fotostopp på Rusakulan. #Kilsbergspower +100!

Åkte sen ner till Gränna med Mamma och nyblivne natt-SM-fyran Viktor Larsson för att slippa en långt ifrån optimal tidig uppstigning och 2 ½ timme i bil. Spenderade resan ner med att gå igenom gamla kartor och spekulera lite hur banorna kunde tänkas gå.

Väl framme på arenan söndag morgon möttes vi av ett riktigt aprilväder med ömsom snöfall ömsom solsken. Blev lite arenahäng för min del då jag startade sist i startfältet vilket ju alltid är roligt! Kände mig riktigt taggad och lite nervös inför det som väntade, så det var skönt att få springa av sig lite med ca 400 meter till startpunkten. Inleder stabilt de första 4 kontrollerna i ganska öppen och fin, men lite brötig och kuperad skog. Till den femte kontrollen väntade sen en långsträcka på 3,7 km på diagonalen över hela kartan. Tog mig lite tid i vägvalsbedömningen, men tyckte att jag kunde pussla ihop några fina stråk ganska rakt på. Sneglade även lite på ett högervägval runt Pukasjön, men valde bort det då jag tyckte att väglöpningen inte vägde upp den extra längden, samt att man dessutom var tvungen att klippa några hyggen för att binda ihop vägarna.

Kortsträcka sen till den 6:e kontrollen som även var radiokontroll. Tar min första gel, tittar på klockan och ser att jag är lite snabbare än den bästa radiotiden jag fått höra innan jag startade. Tog det som ett tecken på att det inte varr något fel på farten och får lite extra lugn när jag plockar de nästkommande kontrollerna som är lite mer tekniska och lagda i mer svårframkomlig terräng.

Därefter väntade ytterligare en långsträcka som tog banan tillbaka mot arenan och varvningen. Tyckte även här att det egentligen inte var något som hindrade ett vägval ganska rakt på. Hade nu varit ute i ca 55 minuter och fick min enda energidipp under banan då jag fastnar i ett område med vindfällen och försöker undvika att bli frustrerad då jag får stanna och klättra lite. Tar en omstart, bestämmer mig för att ta min andra gel och kommer tillbaka in i loppet. Passerar genom varvningen och får höra att jag har en ledning på 41 sekunder, vilket så klart gav inspiration ut på den avslutande slingan. Får en tredje gel av Viktor vid kartbytet och känner mig fortsatt stark när jag passerar startpunkten för andra gången.

Går lite darrigt på två av sträckorna, men kan forcera bra och när jag kommer in på upploppet får jag höra av speakern Per Forsberg att det är klart! Seger med 41 sekunder efter 88 minuter och 32 sekunders löpning. Att det även var min första seger i en deltävling i Swedish League gjorde det extra roligt! Så himla skönt att få det här kvittot på att vinterträningen fungerat bra.

Karta. Resultat.

Igår blev det även officiellt att jag är en av de förhandsuttagna till världscuppremiären i Finland den 24:e till 28:e maj. Känns bra att därmed kunna skippa lite tävlingar och få möjlighet att träna på bra istället inför det som komma skall. Närmast väntar två tyngre träningsveckor där jag bland annat springer förstasträckan på 10MILA på lördag. Därefter en lite lättare vecka med full fart på Swedish League-sprinten i Bollnäs den 12:e maj innan det bär av till Estland och VM-tester den 19:e och 21:a maj. Härligt att cirkusen är igång igen!

//Martin

Tävlingspremiär i Nyköping, VM-läger i Estland och road trip i Lettland

Snön har lämnat de Blå Bergen och vårsäsongen är i full gång för de allra flesta. Själv är jag kvar lite i grundträningstänket än och det första skarpa framträdandet från min sida blir på Swedish League-långdistansen i Huskvarna den 23:e april. Tävlingspremiär har det ändå blivit. Det är aldrig fel att återfå ”tävlingsmode” efter en lång vinter innan det drar igång på allvar och säsongsdebuten skedde i Ryssbergen utanför Nyköping, där det blev en långhelg tillsammans med Josefin, Jacob och Saga från elitgruppen. Själv joggade jag bara runt en öppen bana på fredagens nattävling Nyköpingsnatten, för att ladda för lördagens förkortade långdistans Nyköpingsorienteringen. Det var ett ganska stort startfält i herrklassen med nästan 80 anmälda, och trots att det var en tävling som för mig egentligen inte betyder någonting mer än att hitta tillbaka till rutinerna var det lite smånervöst. Tror de flesta orienterare känner likadant inför årets första tävling. Jag höll ihop det bra i den fina, öppna och snabblöpta terrängen och kunde räkna hem segern vilket förstås är en skön inledning på säsongen 2017. Formen var väl kanske inte på topp, men det ska den ju inte vara heller i det här läget. Karta. Resultat.

Eftersom ingen av våra respektive klubbar hade lag på Måsenstafetten på söndagen ställde vi upp med kombilaget KFUM/Milan/Hagaby i den öppna klassen. Jacob på första, Josefin och Saga på andrasträckan som var en parallellsträcka, och så jag som stabilt ankare på sista. Gjorde det jag skulle och kunde defilera i mål med bred marginal. Kanske ingen seger att skriva upp i meritlistan, men riktigt kul var det. Och guld smakar bättre än silver som vi sa till Tisaren (vilka blev tvåa i herrklassen)… 😉 Karta. Resultat.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Foto: Anna Hallmén

Helgen efter Nyköping var det dags för ännu ett utlandsläger – mitt fjärde för i år. Estland var destinationen och det som väntade var en vecka med landslaget och förberedelser för VM i juli. Det märks att det börjar bli mer och mer allvar nu med mindre än tre månader kvar till årets stora happening. Det vi gör när vi är iväg på sådana här läger är att samla så många intryck från terräng och kartritning som det bara går. Gamla kartor över VM-områdena detaljgranskas och träningskartor skannas av för att hitta relevanta partier som erbjuder det som vi tror väntar på VM. Träningskartorna som är ritade av rätt kartritare för respektive distans är också intressanta i det avseende att lära sig hur denne tänker ute i skogen. Det här var min tredje gång i Estland och jag tycker jag nu har börjat få ganska bra uppfattning om hurdan skogen är där på andra sidan Österjön.

Lägret hade ett riktigt bra upplägg där vi först tränade ett par lugna pass med fokus på medeldistans, för att därefter genomföra ett kvalitetspass i form av en ”simulerad VM-medel” med relevant terräng, startfållor, SI och hela köret. Därefter ytterligare tre lugna pass, fast med långdistansfokus och sedan en ”simulerad VM-lång” (fast lite förkortad). Jag fick positiva besked fysiskt på båda dessa lopp, men har fortfarande lite svårt med den diffusa ”runda” kurvbilden på medeldistansen och det blev en större bom där. Bättre då på långdistansen där jag vann förstapriset (ett UNO-spel). Jag passade där på att träna på att disponera loppet som en fullängdslångdistans och öppnade lite försiktigt för att komma starkt på slutet. Kan nog bli bra framöver… På medeln måste jag lära mig att gå mer på kompassen in från sista säkra och inte försöka rikta in mig med hjälp av kurbilden. Otroligt bra att kunna ha det analysunderlag som man får när man har så bra sparring på träningarna. Samtliga kartor från lägret finns i kartarkivet.

IMG_20170404_144256_572

Terrängen i Estland är mestadels grön, brötig och allmänt ogästvänlig, men har även sina ljusa stunder!

estland_herrar

Redo för stafetträning med grym sparring! Foto: Fredrik Bredberg

Kvällarna under lägret fylldes med analyser av träningarna och diskussioner om vad som väntar och i övrigt hanns det inte med så mycket mer än att äta och sova. Som det ska vara på läger med andra ord!

Efter en stafetträning i form av OL-intervaller på torsdagmorgonen åkte de allra flesta hem, men det bjöds på ytterligare två trevliga träningar innan lägret avslutades vid fredag lunch. Jag stannade dock kvar för att tillsammans med Oskar, William, Alva, Emma B och Emma J dra på road trip i Lettland. Målet var Talsi och tävlingen Kurzemes Pavasaris, vilken vi hoppades skulle vara relevant för världscupen i augusti och VM nästa år. På vår väg från Otepää till vårt hotell i Jūrmala spanade vi in inte mindre än samtliga avlysta världscup- och VM-områden i hela Lettland och fick se städer som Valmiera, Cēsis, Sigulda och inte minst Riga.

roadtriplettland

Nästa dag och vidare från Jūrmala till Talsi. Lördagens tävling var en medeldistans med WRE-status. Terrängen liknade mångt om mycket den i Estland, om möjligt här aningen mer pinnig och lite mjukare i marken. Jag slutade tvåa, 15 sekunder efter Oleksandr Kratov, efter att ha bommat 50 sek på den tredje kontrollen. Avgörandet kom dock på ett missat vägval till den 19:e kontrollen. Lärdomen var att vi svenskar kanske sprang lite väl mycket rakt på… Karta. Resultat. Hur som helst en bra erfarenhet att få ett race i sådan här terräng, även om det var en lite småtrött insats efter ett långt läger.

KP1

Foto: PhotoMiller sports

En annan lärdom vi tar med oss till VM nästa år är att ha med extra reservdäck till minibussarna. Orienterare som vi är tänkte vi att vi skulle ta en genare väg tillbaka till Jūrmala, men minibussen gillade inte (den obefintliga) vägstandarden på denna ”genväg” utan det blev ett oplanerat extrastopp för att byta ut ett punkterat däck. Den stora frågan till nästa dag blev därmed om vilken väg vi skulle ta till tävlingen nu när vi inte hade något reservdäck. Valet föll till slut ändå på genvägen, med baktanken att oddsen för en ny punktering skulle vara skyhöga. Tänk då vår reaktion när minibussen larmar för ”PUNCTURE” på exakt samma ställe där vi åkte dit dagen innan. Efter att ha stannat och gått igenom alla däck och inte hittat något beslöt vi ändå för att rulla lite försiktigt vidare till tävlingen.

Söndagens tävling var en långdistans, men jag sprang bara lugnt och tog det som ett långpass, samlade lärdomar och försökte få bättre grepp om kartritningen. Kartan gick i princip helt och hållet i olika nyanser av grönt, och jag försökte tänka att jag sprang i juli (när VM går och det är som frodigast) genom att springa runt där det gick. Karta.

Inget däck var platt efter tävlingen, och efter att ha checkat av däcktrycket på två olika mackar i Talsi valde vi ändå att rulla vidare till flygplatsen. Killen på biluthyrningen där bara skrattade när vi förklarade läget och sa att det var ”Estlands problem” 😉

Även om det hade varit kul att göra Litauen också medan vi ändå höll på är det skönt att vara hemma i Sverige igen. Jag gör ett framträdande på Stigtomtakavlen i helgen innan cirkusen årgång 2017 drar igång den 23:e. Ser fram emot en rejäl långdistans i tuff terräng!

//Martin

PS. Är du intresserad av mer pladder från min sida kan jag rekommendera senaste avsnittet av O-Ringen Podcast där jag medverkar.

Allora! Sprintläger i Italien

 

 

IMG_20170311_182215_934

Foto: Kalle Dalin

Efter Spanien så blev det bara några dagar hemma på Närkeslätten innan det åter var dags att dra på läger söderut, nu med landslaget i Italien. Sprintfokus var temat för resan, och ska man träna sprintorientering har man kommit rätt om man har hamnat i Italien. Det går helt enkelt inte att jämföra en genomsnittlig ”svensk sprint” med vad som bjöds på där nere.

Informationen från arrangörerna var dock knapphändig, och det var knappt jag visste vad jag gav mig iväg på när jag satte mig på planet med mer än ett högst preliminärt program i handen. Upplägget för lägret var även ganska flexibelt med resa till och från Italien, så jag satt där på planet ensam och undrade hur allt skulle gå ihop. Men det flöt på bra och vid bagageutlämningen på Roms flygplats träffade jag på några välkända ansikten. Hann även med den tidiga minibussen till vårt boende i Vieste, en nätt liten resa på cirka sex timmar över stöveln. Andra hade lite mer oflyt med trafiken i Rom och någon hamnade i Hamburg istället för Prag… (Kom ihåg att sitta kvar på planet vid en teknisk mellanlandning.)

20170308_094816

Vieste

Anledningen till att vi befann oss i Vieste vid Adriatiska havet längst ute på halvön Gargano var att det där arrangerades officiella tester inför den kommande nya mästerskapsdistansen knockoutsprint. Som ni säkert vet kommer VM och EM från och med 2019 att delas upp i ett ”skogsmästerskap” med medeldistans, långdistans och stafett och ett ”stadsmästerskap” med sprint, sprintstafett och knockoutsprint alternerande år. Däremot är det inte helt klart exakt hur upplägget på knockoutsprinten ska se ut än, så det var därför vi liksom flera andra olika landslag nu var i Vieste för att testa olika upplägg och komma med feedback.

Den första av två föreslagna varianter är den så kallade ”NORT-modellen”, vilken kördes på Nordic Orienteering Tour (del av världscupen) fyra gånger mellan 2010 och 2013. Vi började med ett kvallopp i Vieste på förmiddagen, vilken var utformad som en helt vanlig sprint, fast nästan bara hälften så lång med en segrartid på 8 min. De 30 bästa i kvalet gick vidare, och jag tog mig ganska komfortabelt till semifinalen på eftermiddagen som 20:e man. Sprang som att det var ett vanligt sprintkval, vilket så här i efterhand kanske var lite väl försiktigt. 8 minuter är det många som hänger med och det var en tight resultatlista. Vi var bara två svenska herrar vidare från kvalet och oturligt nog hamnade både jag och Gustav hamnade i samma semifinalheat, det första av fem. Hårt ska det vara och bara segraren i varje heat samt en ”lucky loser” (snabbaste heattvåan) gick sedan vidare till finalen. I NORT-modellen startar alla i ett heat samtidigt och det tillförs ytterligare ett moment när man förutom sin egen orientering även ska hålla koll på och bevaka sin position i fältet. Jag genomförde semifinalen bra och spurtade in som tvåa, en sekund bakom Lucas Basset. Det blev sedan en lite spänd väntan på de andra heaten, och det såg ut ett tag som att jag kanske skulle få den där lucky loser-platsen då de följande två heaten var klart långsammare. I det fjärde heatet trillade det dock in lite bättre tider, så det blev ingen final för min del. Lite surt med det här upplägget att stå bredvid och titta på finalen när några av heatsegrarna var långsammare än min andratid. Ska man köra enligt det här upplägget tror jag minst två från varje heat borde gå vidare. Dessutom måste man vara väldigt noga med gafflingarna så att de blir jämna i tid. Är väldigt lätt att gå ikapp på rygg om man har en längre variant först.

Vi testade även ”CHASE-modellen”, vilken eliminerar problemet med gafflingar på korta sprintbanor genom att man går ut i en jaktstart utifrån tiderna i kvalet. Vi sprang inget nytt kval, utan körde direkt på resultatlistan från det vi sprang till NORT-modellen. Här var det bara 3 semifinalheat med 10 löpare i varje och de två bästa i varje heat + två lucky losers gick vidare. Gick ut lite efter i mitt heat, men som tidigare sagt är det lätt att mata ikapp om man ser en rygg och vi var ganska tidigt alla samlade i en stor klunga. Därefter var det svårt att påverka sin position i fältet på grund av de trånga gränderna och den intensiva orienteringen. Jag tog dessvärre ett lite sämre vägval till den tredje sista kontrollen och hamnade för långt bak i klungspurten för att gå vidare till final. Personligen tycker jag nog bättre om NORT-modellen och det känns som att CHASE-modellen behöver mer utveckling som det ser ut nu. Att ha ”först-i-mål-orientering” på raka banor tycker jag också går lite emot orienteringens grundprincip. Det är bra att vi får testa och komma med feedback i alla fall.

Förutom knockoutsprintande hanns det även med en hel del träning i fint och oftast varmt väder. På Gargano fullkomligt kryllar det av galet komplexa små städer som är som byggda för sprintorientering. Här ger det bra sprintträning även om man tar det lugnt, för man är fortfarande tvungen att ha 100 % fokus precis hela tiden för att inte tappa bort sig i gränderna. Det bjöds även på riktigt fin skogsträning i läcker kartstterräng i Foresta Umbra, även om kartan krävde lite fantasi och flexibilitet om man skulle hitta runt. ”Man måste läsa på fler än två punkter, annars hamnar man snett” var tipset från arrangörerna av lägret…

20170304_104040

Foresta Umbra

IMG_4310

Fantastisk sprintmiljö med trånga oregelbundna gränder och trappor. Foto: Anna Bachman.

Efter en knapp vecka i Vieste förflyttade vi oss tvärs över stöveln till Agropoli strax söder om Neapel. Här väntande tredagarstävlingen MOC (Öppna Medelhavsmästerskapen) som namnet till trots inte är något mästerskap utan mer en propagandatävling (även om arrangörerna drog på stort med nationalsång och hela köret på prisutdelningen.) Den första etappen var en nattsprint i Agropoli som jag bara joggade runt för att inte få en för stor totalbelastning under veckan. Den andra etappen sprang jag på i hyfsad fart efter att ha sprungit lite intervaller innan. Här bjöds det på en orienteringsupplevelse utöver det vanliga då vi sprang i den grekiska ruinstaden och världsarvet Paestum. Skalan var 1:2500 och alla svarta streck, även de tunna, var opasserbara. Sjukt kul! Som man kanske kunde ha listat ut på förhand ströks tävlingen från totalen då de flesta hoppat över en mur någonstans, själv tror jag att jag klarade mig utan att bli diskad 😉 Här finns en film från tävlingen.

20170311_122008

Sprint i Paestum. Alla de små stenmurarna på bilden var opasserbara…

Sista etappen hölls även den i ett världsarv, nämligen världens största kungliga residens Reggio di Caserta. Joggade runt även denna etapp och passade på att njuta lite av vyerna. Lägrets sista pass blev sedan kanske också det mest upplevelserika under tio dagar fyllda av häftiga upplevelser då jag, William, Alva och Karro tog en topptur upp på Vesuvius. Vulkanen är klassad som en av världens farligaste då den tenderar att få väldigt våldsamma utbrott och det bor cirka 3 miljoner människor i närområdet. Det var riktigt mäktigt att komma upp på toppen och mötas av ett stort hål rakt ner där det rykte här och var. Dessutom bjöds det på fantastiska vyer över Neapelbukten. Ett fint avslut på lägret!

Nu väntar hela två och en halv vecka hemma innan det bär av igen, då till Estland. Finns inga 1200 meter höga vulkaner där, men kan nog bli fint det också!

Allora.

//Martin

 

På äventyr med ÖLOF i Spanien.

Fredagen den 17:e åkte jag ner till Alicante, Spanien för ett veckolångt läger uppstyrt av Elitorientering Örebro Län tillsammans med några löpare från elitgruppen, elever från Hallsbergs OLGY och lite annat folk. Sammanlagt var vi 52 stycken och med stor spridning på deltagarna med allt från elitlöpare till ungdomar, familjer och äldre.

Det känns som att varje orienterare har varit minst fem gånger på träningsläger i trakterna kring Alicante, men för mig var det faktiskt första gången. Tycker att det alltid är lika spännande att möta helt nya terrängtyper och lära sig bemästra dem. Senast jag var i Spanien (om man inte räknar Fuerteventura förstås) var i samband med Skol-VM 2009, och då i trakterna kring Madrid.

Lägret inleddes med deltagande på tävlingen Trofeo Costa Cálida, en WRE-långdistans och en sprint på lördagen och en jaktstart/medel på söndagen. Uppladdningen till långdistansen var minst sagt suboptimal. Vi anlände sent på fredagskvällen till Alicante och efter att ha irrat runt på flygplatsen efter vår hyrbil ett tag (våning 2 i en byggnad var tydligen våning 4 i en annan byggnad) och missat en avfart utanför Murcia (den första av många felkörningar under veckan) anlände vi inte till vårt hotell i Bullas uppe i bergen förrän halv tre på natten. Till fyra timmar sömn adderades sen en i stort sett obefintlig frukost och det var som upplagt för succé!

20170218_150657

Vy över tävlingsområdet från parkeringen. Trodde vi skulle få upp i bergen och springa, men vi höll oss uteslutande i den täta trädplanteringen.

Hade inga förväntningar på mig själv inför långdistansen. Influensan som jag drog på mig mot slutet av lägret på Playitas tog hårt och jag hade bara kört två högintensiva pass sen dess. Tänkte att jag bara skulle springa så fort som det känns bra och var beredd att kliva av om det skulle kännas allt för dåligt. Stod så i startfållorna och tyckte det var lite läskigt att kastas direkt ut i en terräng som man inte har den blekaste aning om hur man springer i. Blev därför lite ”trial and error” i inledningen och lärde mig efter ett tag att rakt på genom de täta trädplanteringarna som tävlingsområdet till 90 % bestod av nog ändå var bäst. Den fysiska känslan överträffade mina (låga) förväntningar och jag tog mig runt med hedern i behåll och slutade 5:a i ett hyfsat starkt startfält. Karta

2612-2017-02-18-ii-le-costa-calida-larga

Målgång på långdistansen. Foto: Juan D. Peréz-Caballero

Bara ett fåtal timmar senare vankades det sprint vilken jag tog som nedjogg efter långdistansen. (Lagom mastigt upplägg spanjorerna hade knåpat ihop). Den lilla staden Cehegín erbjöd ett fantastiskt roligt område och det kan mycket väl vara den roligaste sprint jag sprungit. Även fast jag joggade var jag tvungen att ha 100 % fokus hela tiden för att inte tappa bort mig. Galet roligt! Karta

20170218_1621041

Varför kan de inte bygga sådana här städer i Sverige??

På söndagen försvann det fina vädret för att aldrig ses till igen och innan medeldistansen var den stora snackisen om man skulle springa i underställ eller inte. Frukosten på hotellet var dock åt det bättre hållet (om än marginellt). Sockerkaka och yoghurt med sockersmak är en perfekt start på dagen på ett träningsläger. Jag gick ut som 4:a i jaktstarten, men hade ganska långt upp till de framför mig så det blev mer som en vanlig medeldistans för min del. Den fysiska känslan var bättre den här dagen trots en långdistans i benen, vilket kändes positivt med tanke på sjukdomshistorien. Försökte trycka på lite och går hyfsat förutom en riktig nybörjartabbe på den trettonde kontrollen. Hade även riktigt svårt att förstå kartritningen ute på det öppna området efter varvningen.  Slutade 6:a totalt i tävlingen, men det är av mindre betydelse. Det är ju inte nu man ska vara i form. Bättre då att kroppen börjat svara igen. Karta

img_6580-1

Målgång på medeldistansen. Foto: Ana Adela

Direkt efter tävlingen drog vi direkt till vår första träning för veckan. Problemet var bara att ingen visste var denna träning var någonstans… slutligen föll det på undertecknad att styra upp det hela. Felkörningar var som sagt annars ett genomgående tema under veckan, men det är ju kutym att köra fel minst en gång ut till varje träning under ett läger så jag försökte att inte blanda mig i allt för mycket. 😉

16996917_1229388547158033_1772920207_n

Under veckan passade vi även på att lära Tomas Hallmén rondellkörning. Foto: Josefin Erlandsson

Första passet på måndagen var en sprint i Caravaca de la Cruz. Inte lika teknisk komplex som sprinten i Cehegín, men fortfarande bättre än en genomsnittlig svensk sprint. Efter att ha fått fågelhuvuden i paellan på hotellet kvällen innan inmundigades dagens lunch på ett tryggt och säkert ställe – IKEA i Murcia. Fortfarande något besvikna att personalen inte kunde svenska gav vi oss ut på dagens andra pass; en vägvalsträning som det visade sig skulle ta lite tid att genomföra. Här kände Tomas Hallmén igen sig i skogen efter ett läger med Hagaby 1997, och resten av veckan bombarderades vi med anekdoter från detta läger.

På kvällen bytte vi boende till Guardamar för att springa på strandkartorna där. Mitt första pass på den mytomspunna Guardamar Norte-kartan blev en brunbildskontrollplock (detta ord får användas i Alfapet) med 60 kontroller. Totalt blev det fyra pass på den kartan där den klart häftigaste var ett nattmasstart där vi fick sparring av Sandviken OLGY, Stora Tuna samt lite annat bra folk. Jag är inget stort fan av nattorientering, men det var verkligen en orienteringsupplevelse utöver det vanliga att susa fram i mörkret på den kartan. Jag kunde även bocka av något som finns på varje orienterares bucket list – att springa N-course! Själv tog jag den som en morgonjogg sista dagen innan avresa och sprang den så som den ska springas – i mörkret med lampa. Eftersom jag tog det lugnt och inte försökte bräcka Thierry Gueorgious tid på 15:46 över de 3,7 kilometerna satsade jag istället på att göra ett så perfekt N som möjligt. Sjabblar bort det precis mot slutet. I’ll be back! Karta

Ncourse.jpg

#fail

Utöver Guardamar Norte blev det även  pass på Guardamar Sur, sprintintervaller i La Marina och veckans kanske allra häftigaste pass i Santa Pola. Sammanlagt tog jag under veckan 323 kontroller (av totalt 324 kontroller, blev tyvärr en felstämpling…) och skrapade ihop 16 h timmar orientering. Framförallt blev den fysiska känslan bättre för varje pass. Det är sällan man har det så på ett läger och förhoppningsvis innebär det att jag nu är redo att köra på med lite riktigt hårda pass igen. Fantastiskt roligt att vara iväg på läger som vanligt. Det var länge sedan jag var iväg på ett utlandsläger som inte varit med landslaget, tror att det senaste kan ha varit med Eksjö OLGY i Österrike 2012. Kul att vara iväg och lära känna lite nya människor!

Redan på fredag bär det av söderut igen. Då till Italien med landslaget för ett läger med lite sprintfokus. Stay tuned!

//Martin

Fuerteventura

Fuerteventura är den näst största av Kanarieöarna, och namnet ska enligt uppgift kanske ha betydelsen ”Stark upplevelse/äventyr”, något som det alltid är att vara iväg på läger med landslaget! 11 dagar med tema fysisk träning var det som väntade på Las Playitas vilket var base camp under lägret. Med på resan var även min tränare Mikael Kroon aka coach, då det blivit en plats vakant i ledarstaben. Något som verkade vara uppskattat av de flesta.

20170119_183959

Las Playitas, vår bas under veckan

Det bästa med att vara iväg på lite varmare breddgrader är såklart att kunna träna ute i shorts och linne. Vädret höll sig lite svalt och smått instabilt de första dagarna för att sedan slå till med full sommarvärme (i alla fall med svenska mått mätt.) Man märker verkligen hur mycket man måste härda ut under vinterhalvåret här uppe hos oss i norr som utomhusidrottare. Så det var ett välkommet inslag!

20170120_090612

Morgonjogg

Träningsmässigt inleddes det lite lätt de första två dagarna med intropass i bergen och morgonjogg bland annat innan det första kvalitetspasset på lördagen som bestod av backintervaller. 4 st á 5 min med drygt 100 höjdmeter stigning på varje. Joggvila tillbaka ner ca 5:30-6 min. Brutalt pass, framförallt eftersom låren inte hann bli muskulärt utvilade i den branta utförsvilan. Kände mig stark och höll mig i täten av herrklungan tillsammans med Jonas och kunde ta hem sista intervallen. Skönt att få besked på att man ligger bra med i vinterträningen! Härligt med all sparring, pepp och glada tillrop från alla innan, under och efter passet. Så skulle man alltid ha det!

img_20170121_132031

Backintervaller. Foto: Sussi Wiklund Björk

Naturupplevelsemässigt är Fuerteventura ingen höjdare. Bara sten och sand så långt ögat kan nå. Man förstår lite hur ogästvänligt stället är när till och med kaktusarna på resorten kräver konstbevatting. Löparmässigt är väl inte ön den mest optimala heller. Efter några dagar hade man sprungit alla de stigar som fanns i bergen närmast Playitas samt asfaltsvägen ett antal gånger. Hade varit roligare att ha en bil och få komma ut och utforska ön än att som nu ändå känna sig lite instängd på ett komplex. Matmässigt kändes det likadant. Första dagen  var man helt överväldigad av buffén och tog av allt, men variationen var inte så stor så man blev rätt fort less på konceptet. Tur då att det mesta som var negativt vägdes upp av att alla som var där var sjukt motiverade och inspirerade och nästan oavsett vad man hade planerat att träna så fanns det alltid någon som hade samma sak på schemat.

20170120_081201

Dags för morgonjogg igen!

Det mesta i träningsväg fanns ändå, och det andra kvalitetspasset blev på löparbanan i grannbyn Gran Tarajal med Jonas, Emil, Albin och Gustav. Jonas bjöd på ett pass han brukar köra vilket består av att man springer 200 m + 200 m i alternerade fart, det vill säga 200 fort följt av 200 ”långsamt” och sedan upprepar. Nu körde vi 8 km med 34-33 sekunder på de snabba 200:ingarna och 44-43 sekunder på de långsamma vilket totalt innebär ca 3:10/km. Med jogg till och från löparbanan blev det nästan 19 km på det passet vilket satt fint.

20170124_084755

Kände mig fortsatt pigg och lätt i kroppen då på morgonen dagen därpå var dags för lägrets på förhand kanske mest hypeade pass – morgonjogg till fyren för att möta soluppgången. Vi sprang asfaltsvägen bort, ca 7 km till fyren, långa böljande stigningar med avslutande brant uppför sista biten. Väl på plats fanns några hotfulla moln på himlen men det blev en fin soluppgång ändå (som dock inte på långa vägar slår soluppgången över Hjälmaren och Närkeslätten sedd från Rusakulan hemma i Kilsbergen 😉 ) Sen 7 km hemåt, mestadels rull utför för att hugga in på frukostbuffén och något-som-inte-ens-med-lite-god-vilja-skulle-kunna-kallas-för-kaffe.

20170124_084644

Faro de La Entallada

Tredje kvalitetspasset blev ett pass som jag brukar köra en del hemma, hundringar med femton sekunders vila. Höll oss till 30 st och 16,5 sekunder i snitt så här på ett läger. Fick med mig lite folk på passet och coach var i sitt esse med med mäthjul och stoppur i högsta hugg. På eftermiddagen fick jag experttips på roddmaskinen av Per ”Pliggen” Andersson, vår nye landslagsläkare tillika före detta OS-roddare och Lassi Karonens gamle tränare. Fick tre-fyra saker som jag skulle tänka på för att bli ännu bättre och kändes som jag fick bra grepp om det ganska snabbt. Annars såg det uppenbarligen mycket bra ut och det finns tydligen en karriär som olympisk roddare som väntar om jag nu mot förmodan skulle lägga av med orienteringen 😉

20170119_182709

Dagen efter tog det roliga slut när jag under den sista halvtimmen av ett långpass började känna mig ganska dålig. Kom tillbaka till hotellrummet och sen blev det tre dygn med nästan konstant sömn, feberfrossa och oförmåga att få i mig föda. Dag 4 blev det i alla fall lite bättre, och en känsla av återuppståndelse när jag äntligen fick i mig lite energi igen. Blev ingen mer träning på lägret men en bra vecka fick jag till i alla fall.  Är ovan vid att vara sjuk och har enligt träningsdagboken inte varit sjuk sedan den 29:e oktober 2015, och då en dags förkylning. Är väl bara att buga och erkänna sig besegrad av viruset ifråga, måste vara en särskilt listig liten rackare som lyckades överlista mitt immunförsvar.

20170119_191017

Som tur är blir det snart ny chans till lägerliv. 17 februari bär det av till Spanien igen, fast Alicante den här gången. Ska bli hur kul som helst för en som aldrig varit där!

Vi ses i Kilsbergen!

//Martin

2016 i backspegeln

2016 tar sina sista skälvande andetag och ännu ett år har snart passerat förbi. Bjuder därmed på lite höjdpunkter från året som gått nedan. (En lite mer utförlig redogörelse av själva träningsåret 2015-2016 har jag redan gjort i ett tidigare inlägg.)

12509079_1269708006377820_8669060218111835236_n

Foto: Sara Hagström

JANUARI blev en månad innehållandes mycket träning med bland annat en fin lägervecka i Idre Fjäll med landslaget. Kanonväder och fina skidspår frälste till och med en anti-skidåkare som undertecknad.

20160220_113046

Foto: Carina Regborn

FEBRUARI blev det inte lika mycket träning men däremot en del tävlingar. Den ena av årets två SM-medaljer kom som ett silver i lättviktsklassen på SM i inomhusrodd (!). Lätt det jobbigaste jag var med om under 2016. Deltog även på inomhus-SM på 3000 meter där personligt rekord, distriktsrekord och en femteplats med tiden 8:15,81 innebar ett bra kvitto på att vinterträningen gett resultat.

 

 

 

10583986_991893834219096_8313983361533390125_n

Foto: Skogssport

MARS och vinterträningen övergick i den tävlingsförberedande fasen. Landslagsläger i Strömstad med fint töväder och vårkänslor gav en vecka med mycket och bra träning. Inledde mot slutet av månaden även tävlingssäsongen med Friskus- och Nackheträffen i EM-relevant terräng i Halland med dubbla segrar.

12961141_10153560585939607_2148449235979740917_o

Foto: Marcus Ramström

APRIL blev det mer allvar med uttagningstävlingar till världscup och EM i samband med Swedish League i Brösarp i Skåne. Resultatraden 8:a på medeln, 3:a på sprinten och 3:a på långdistansen ledde till att jag blev uttagen att springa sprint och långdistans på EM i Tjeckien. I slutet av månaden inleddes världsupen i Polen där jag blev 24:a på medeldistansen och tog min första topp-10-placering i ett världscuplopp när jag sprang in med 9:e bästa tid på en av de bästa sprintbanor jag sprungit.

MIR_1944

Foto: Peter Kaderavek

MAJ dominerades helt av EM i Tjeckien. Var i mitt livs form och inledde mästerskapsveckan med att ta en försmädlig fjärdeplats i sprinten. Höjdpunkten kom två dagar senare i och med bronsmedaljen på långdistansen. Kommer aldrig att glömma trycket på upploppet från den svenska hejaklacken. Magiskt! Fick även chansen i Sveriges andralag på stafetten i slutet av veckan. Där kunde jag dessvärre inte förvalta ledarpositionen jag fick gå ut i på sistasträckan utan det blev ytterligare en fjärdeplats. Förhoppningsvis kommer fler chanser!

smsprint162

Foto: Carina Regborn

JUNI var det uttagningstävlingar till det som varit det stora målet nu i flera års tid – VM på hemmaplan. Hade en mental dipp efter urladdningen på EM och stämplade fel på sprint-SM i Ronneby som agerade som uttagningstävling till sprinten. Felstämplad blev jag även på medeldistanstävlingen i Strömstad men lyckades till slut få till ett bra lopp på långdistansen där jag slutade 4:a. Mina tidigare internationella resultat på sprint räckte som tur var mer än väl till en plats på VM-sprinten och det var nära men ändå långt borta till en plats på långdistansen där jag blev förstereserv.

20160720_102707.jpg

JULI handlade mest om träning och att samla mental energi inför VM. Bland annat en fin träningsdag i drömterräng i Getapulien (bilden) och Gillersklack i den västmanländska Bergslagen  Tävlade ytterst sparsamt men blev en start på ultralång-SM där jag mötte herr Vägg på ett mycket brutalt sätt och slutade fyra. Åkte upp till Sälen för landslagsträff men tävlade inget under veckan utan blev även där fin träning som bland annat förlöpare på Elitsprinten.

14188578_10157405105610541_4885977999502170717_o

Foto: WorldofO.com

AUGUSTI var det dags. VM på hemmaplan. 7:a med mersmak på sprinten. Vilken fantastisk stämning det var den där kvällen i Strömstad. Blev inget mer tävlande för mig under veckan så tränade mest, var publik och hängde med alla härliga personer i landslagsgänget.

20160924_151716

Foto: Carina Regborn

SEPTEMBER är lika med SM-säsong. Slog till med ytterligare en tråkig fjärdeplats på långdistansen men fick revansch redan helgen efter när jag sprang hem årets andra SM-medalj i och med tredjeplatsen på medeldistansen i Blekinge. Avslutade september med att känna på nästa års VM-terräng på landslagsläger i Estland. Blir en härlig utmaning nästa år!

owcupfinal

OKTOBER och mycket tävlande började ta ut sin rätt. Avslutade 2016 års tävlingssäsong med världscupavslutning i Schweiz. Slutade 9:a på långdistansen och 7:a på sprinten och tog därmed en topp-10-placering på 6 av de 7 världscuplopp jag sprang under året. Detta räckte till en åttonde plats i den totala världscupen vilket jag såklart är oerhört nöjd med.

15002307_1219103901509814_1510397622991280170_o

Foto: Sussi Wiklund Björk

NOVEMBER. Efter lite mer vila från träning än tidigare år drog vinterträningen igång med landslagets höstsamling. I år på hemmaplan i Örebro/Ånnaboda och jag hade fixat de flesta av träningarna. Bland annat den mycket uppskattade ”Mighty Mushroom Night Sprint Relay” som arrangerades tillsammans med nästa års SM-sprintarrangörer Almby IK.

78847f1b72b14057ac82dfe904dc5f14

DECEMBER spenderades helt och hållet på hemmaplan. Fantastiska förhållanden för träning med mestadels plusgrader och barmark. Njutarpass upp till Rusakulan och tuffa intervallpass, allt för att 2017 ska bli ännu bättre än 2016!

Gott nytt år!

//Martin